Som en av de internationellt sett verkligt normgivande inom expressivt gatufotografi borde Daido Moriyama vara allmänt känd även i Sverige. Men så är märkligt nog inte fallet, trots stora succéartade utställningar (senast på Tate Modern i London, 2012) och att nationella storheter som Anders Petersen, och många med honom, haft den dynamiska japanen som förebild. Här fyller utställningen på Galleri Riis många genanta kunskapsluckor.

Årsbarn med Josef Koudelka (f. 1938), men med ett betydligt mer aggressivt förskjutet förhållningssätt till "sanningen", intar sjuttiofemåringen en ledande position inom det emotionellt laddade undergroundfotografiet. Hans metod är kobrans och hans roll den rastlösa voyeurens. Från det obskyra japanska nattlivet hämtar han sin näring – oftast. Men här finns egentligen inget uttalat nationellt tema eller syfte. Exhibitionisterna, brottslingarna, de prostituerade och de självdestruktiva – inget land är deras hem, ingen stad deras moder. Moriyamas personage låter sig knappast inringas av nationsgränser eller etniskt färgade scheman.

Daido Moriyama har blicken – den indifferenta och registrerande. Här finns ingen entydig empati eller moralistisk indignation, ingen anpasslighet eller sanningslängtan. Moriyama låter sina figurer tala i egen sak hur obehagliga deras "budskap" eller framtoning än tycks vara. Han håller fram både det njutbara och det oangenäma för oss som betraktare att ta ställning till. Men inte som posören Cindy Sherman vars verk mest framstår som tilltvingade fantasifoster, utan som den storögde med en blick av ren och oförställd nyfikenhet. Människor, masker, missförhållanden – allt är del av det stora mönstret som bara den utan tidsanpassade vanföreställningar kan se. På så sätt är Daido Moriyamas bilder i någon mån eviga: utan tyngande moralkakor fascineras vi av den bräckliga skönheten i människans utsatthet.

Stockholm 2013-11-19 © Leif Mattsson