Det är först när man kommer helt nära Leena Nios meterstora målningar som de blottar sin taktilt "textila" struktur. Tekniken är egentligen inte så främmande för alla dem som under tidiga år prövat scrafitto med oljepastellkritor. Men i Leena Nios fall är metoden förfinad: ur den våta flerskiktade oljefärgen skrapar hon fram mönster som spelar med eller mot bildens föreställande beskrivningar. I "Casual Order", exempelvis, skapas en förnimbar känsla av stickad tröja – vilket bilden ju också föreställer. Och i de återkommande beskrivningarna av yvigt svallande hår får lockarna visuellt stöd av ett framristat, formekande linjespel.

Detta är Leena Nios (f. 1982) första utställning utanför Finland, vilket möjligen kan förvåna eftersom presentationen signalerar både erfarenhet och självförtroende. Målningarna är inte heller direkt blygsamma till formaten. Dessutom anar man ett estetiskt närmande till ett internationellt formspråk där surrealistiska och fotorealistiska inslag blandas med pastosa, ornamentala färgstrukturer – en stilbrytande mix som ansågs omöjlig för ett trettiotal år sedan.
     Ändå är Leena Nios målningar relativt särpräglade och det är inte helt lätt att direkt peka ut hennes förebilder inom den etablerade samtidskonsten. Däremot har hon ett antal tvillingsjälar inom street art och grafitti; det är där man oftast ser denna typ av stilöverskridande estetik, men då ofta med en betydligt mer manierad och repetitiv teknik.

Personligen anser jag att Leena Nio visar störst prov på konstnärlig integritet i de målningar där hon närmar sig ett abstrakt formspråk, exempelvis i "Portrait I". Där balanserar hon på ett intrikat sätt mellan figuration och abstraktion, samtidigt som hon håller de illustrativa (lätt kitschiga) dragen på behörigt avstånd. Där är koncentrationen förtätad. Där bjuder de bildspråkligt särpräglade och målartekniskt utvecklingsbara formstrukturerna på konstnärlig moteld.

Stockholm 2013-04-03 © Leif Mattsson