”Wait a second! Let me see. I don´t know. That isn´t Bob Hope...”. Minns ni de inledande replikerna i Öyvind Fahlströms performance ”Mao-Hope March” från 1966? En reporter får folk att spekulera i varför Mao och Bob Hope figurerar i samma demonstrationståg. Reportern bryter sporadiskt in med den (för sammanhanget) perifera frågan om den intervjuade är lycklig. Det blir till en oväntad serie händelser där nya och till synes irrationella samband rör om, triggar och stör. Det konventionella utmanas, något tränger sig på och blandar sig i.
”Acting in the City” tar i samma anda fasta på konstens möjligheter att bryta igenom det kommersialiserade stadsrummet, in i människan. Förutom på museet finns ett stort antal verk utomhus i tillfälliga lokaler i industriområdet. Konsten har släppts ut från institutionen som en demokratisk gest, men med uppmaning om dialog och reflektion. Även om den provokativa tonen överlag känns något återhållsam finns i flera av utomhusverken ett överraskningsmoment som retar det invanda seendet. Något är förändrat, vad är det, hur hänger det ihop?
|
© Natasha Rosling |
Stina Opitz realistiska skulpturer förbryllar där de sitter fastnitade på väggfasader. Jeppe Heins bänkar i olika utföranden kräver akrobatiska insatser för att bruka då gränsen för funktionalitet är ställd på sin spets.
På en ö i Motala ström har Natasha Rosling placerat en obestämbar farkost, strandad eller landad. Ett tillhörande ljudverk borrar sig in och blottar möjligheten till andra existenser bortom det fattbara. Den risiga ön förvandlas till något gåtfullt, en skådeplats för det outgrundliga med stadens alla ljud som kuliss.
Hans Rosenström låter den ödsliga miljön i en ruffig silo skapa krypande osäkerhet som skärper sinnena. Ensam med ljudinstallationen ”Du utan jag” skapas en upplevelse av total närvaro.
Inne på museet iscensätter Matti Kallioinen en annan värld. I en multisensorisk installation lever hans pneumatiska och organiska skulpturer sitt eget liv i takt med ljud, ljus och rök. En omdirigering av sinnena in i oss själva.
Catti Brandelius video spårar i förortsterrängen där en förföljd och hotad kvinna tar makten över situationen i det att hon förvandlas till indian. Objekt blir subjekt, den betraktade blir den agerande och makten förskjuts.
Claudia Djabbari anknyter till Norrköpings textilhistoria. En svunnen tid som fortfarande ekar och ger avtryck. En nött självbild? En kollektiv bild av staden? Vems bild, vems stad?
Norrköping 2013-10-12 © Lotta Ekfeldt |