Det har hunnit gå hundra år sedan bildkonstens avantgardister i perceptuell eufori lyckades bryta ned den synliga världen till prismor och facetter. Nya beskrivningsmodeller blev nödvändiga, sådana som ansågs förena både det föremålsliga och själsliga ljuset. Picasso var naturligtvis med från början, men två konstnärer som något senare lyckades förena det experimentella med det poetiska var tysk-amerikanen Lyonel Feininger och tjecken František Kupka (var och en på sitt speciella vis).

Det är dessa två nästan bortglömda föregångare som dyker upp ur minnet när jag möter Jesper Nyréns facettkubistiska experiment. Och ändå skulle Nyréns målningar knappast kunna vara gjorda för hundra år sedan, innan 3D-programmen väckte vårt osentimentala saklighetssinne – förmodligen är de endast sprungna ur snarlika eller parallella källor. Dessutom är sökandet efter bildens andliga eller transcendentala värden förhållandevis nedtonat hos Nyrén, åtminstone i de mindre målningarna. Han söker där byggstenar och modulsystem som kan beskriva en nykreerad värld, en konkret ort utan verklighetsanspråk. Det är ingen spegelvärld vi möter, ingen visuell reflex. Ändå tycks facetterna forma sig till bergsformationer, ansikten, planeter. Lyckligtvis försvinner skenbilderna lika snabbt som de uppstått.

De större målningarna skiljer sig något från de mindre med sina lekfulla och mer förutsättningslösa experiment. I de större bidrar symmetrin och de mer syntetiska färgställningarna till en tydligt markerad stränghet, en visuell rigiditet om man så vill. De är inte nödvändigtvis mindre intressanta som målningar, men den kreativa processens omedelbarhet har här tonats ned till förmån för mer strukturellt samlade, prismatiska bildkaskader.

Stockholm 2013-09-04 © Leif Mattsson