Man möter dem än här och än där. De står ibland lite blyga och försynta och stundom framfusiga och provocerande. Jag tänker på konstverken i våra offentliga utomhusmiljöer. De för alltför ofta ett tillbakadraget liv utom när de retar gallfeber på någon trångsynt förbipasserande. I jämförelse med hur mycket som skrivs om konstutställningar på museer och gallerier så behandlas den offentliga konsten ytterst sparsamt av våra konstskribenter. Med tanke på att denna konst oftast finansieras av skattemedel och möter en mycket större publik än den fåtaliga så kallade galleripubliken, så är det märkligt att offentliga skulpturer eller installationer inte tycks intressera konstskribenter i någon högre grad.

En kommuns satsning på offentlig konst är ofta en bra värdemätare på hela dess kulturpolitik. En del försöker följa den så kallade enprocentsregeln vilken andra kommuner tycks vara helt ovetande om. Men man stöter då och då på överraskande positiva exempel och jag vill här redogöra för Katrineholms satsningar under senare år. Det är en medelstor kommun med 32 000 invånare som kämpar liksom många andra kommuner med en kärv ekonomi, men man har trots detta inte satt konstprojekten på undantag.

”Blåklockan” © Niklas Mulari

Vid Lövåsrondellen möts man av ”Blåklockan” från 2009 av Niklas Mulari. Blommor i monumentalformat som först kan tyckas väl insmickrande och den har rönt stor uppskattning bland allmänheten. Men blåklockorna står där i en sorts protest mot det intilliggande köpcentrat och förvandlar en tråkig rondell till en magisk plats.

Från en mörk skogsdunge vandrar två hus ut på långa och rangliga ben för att med bestämda steg spatsera vidare på en trafikerad bilväg. En blandning av jätteinsekter och husrobotar som får den mörka skogen att röja sina hemligheter. Jag kommer här att tänka på att placeringen av ett konstverk utomhus är mycket viktig. I en annan miljö kunde detta konstverk se lite väl lekfullt ut men här spelar omgivningen in och skapar en oroande dramatik. ”Motorisk scenografi” från 2013 som står vid väg 52, T-korsning Åsporten är skapad av Annika Oskarsson och Thomas Nordström.

Området kring St Djulö är rikt på tusenåriga fornlämningar och vid väg 55/56, avfarten till St Djulö har Lenny Clarhäll skapat ”3 Malanganer” från 2011. Dessa mytiska gestalter med ursprung från övärlden kring Papua Nya Guinea tillverkades där som minnesfigurer över avlidna personer. Clarhälls ”Malanganer” fungerar här som ett minnesmärke över en gammal kulturbygd men utgör samtidigt en brygga mot framtiden. Det råa och rostiga stålet blickar bakåt medan formspråket andas nutid. 

Charlotte Öberg Bakos står bakom verket ”Ett skär i luften” från 2008 vid Backavallens sportcentrum. Ett snabbt tecken i skyn virvlar runt på en scen framför några rader med sittplatser. Linjespelet balanserar mellan att vara en rent abstrakt komposition och figurer i rörelse, ett samspel med idrottsplatsens aktiviteter.
     I november kommer ytterligare en konstinstallation att invigas i Katrineholm. Det blir ett ”Änglaspel” av Kent Karlsson.

”Kreaturstorg av Jimmysar” © Monika Gora

Ett spännande aktuellt projekt är: KONSTiga djur i Katrineholm – Lekfulla berättarpromenader och skapande kring stadens offentliga utsmyckning. Bildningsförvaltningen och Kultur- och Turismförvaltningen satsar här gemensamt på ”Läslyftet” för barn. Man har satt som mål att vidga språket och läsandet. Till läsförståelsen hör inte bara det skrivna ordet utan hela det flerspråkiga rummet ”drama, bild, musik, dans och rörelse i Katrineholm”. Bilden har i detta projekt bland annat tagit gestalt i en rad skulpturer i Katrineholms Stadspark och Järnvägsparken.
     Där har man nu skulpturvandringar med barn där berättelser och sånger kompletterar den konstnärliga upplevelsen. Det barnen får bekanta sig med är en rad djurskulpturer som överraskar och smälter in i parkmiljön. I Stadsparken möter man ”Kreaturstorg av Jimmysar” från 2009 av Monika Gora, ”Fru Krokodil” från 2010 av Eric Langert, ”Galago” från 2013 av Hanna Beling och ”Fölet” från 1964 av Sven Frick. I Järnvägsparken står ”3 strutsar i väntan på” från 2012 av PG Thelander, strutsar som inte gömmer sina huvuden i sanden utan nyfiket spanar på omgivningen men gömt sina kroppar i jorden.

Viljan och ambitionen att Katrineholms kommun verkligen vill satsa på skulpturer i den offentliga utemiljön kan man inte ta miste på. Förutom ”Fölet” från 1964 har de andra verken tillkommit under den senaste sexårsperioden. Vad som krävs är kulturintresserade politiker och entusiastiska tjänstemän inom förvaltningarna. Det borde mana till efterföljd hos många andra medelstora kommuner runtom i Sverige. Men det kanske skulle gå lättare om satsningar av detta slag uppmärksammades lite mer i olika medier.

Katrineholm 2013-08-28 © Jan Manker