Det är sällsamt hur målerisk en sliten och nedklottrad vägg kan te sig. Det är inte långt till den abstrakta expressionismens form- och färgspråk, eller amerikansk neodada med Robert Rauschenberg som förgrundsfigur. Men Jakob Ojanens stora målningar är "bara" fotografier av sådana slitna väggar, tunt bemålade med vinylfärg på utvalda delar. Som betraktare blir man lurad till en början. Tekniken formar sig till ett slags trompe l'oeil-effekt som instinktivt lockar fram perceptionell misstänksamhet (vilket jag förmodar är själva avsikten).

Effektivast i sin funktion att lura ögat är de verk där väggens form- och färgspel i sig självt skulle kunna beskrivas som "abstrakt". Dessa foton, i kombination med lyhörda färgtillägg av Ojanen, är svåra att skilja från "The real thing".
     Ändå framstår de verk där det fotografiska innehållet är tydligt urskiljbart som mer konstnärligt utvecklingsbara. Jag ser nämligen i längden inget egenvärde i trompe l'oeil-effekterna. Däremot är Ojanens rytmiska lek med lasurer och mer eller mindre täckande färgformer klart intressanta.

Men naturligtvis finns här också en viss risk. För även om konceptet att måla på stora färgutskrifter är spektakulärt i stunden är jag tveksam till dess progression. Jag skulle gärna se en stegring av komplexiteten och en öppning mot kompletterande tekniker, exempelvis collaget. Ett tydligare ifrågasättande av bärigheten i det fotografiska innehållet är också tänkbart. Alltså ett närmande till en metod där fotot bara är en ingrediens bland många. Ojanen är på god väg. Han har sinne för valörer och de aktuella bilderna är klart intressanta. Men i förlängningen gäller det också att kapa förtöjningslinorna till den trygga, men något hämmande, imaginära förebilden.

Stockholm 2013-02-27 © Leif Mattsson