Danskfödda Kirsten Ortwed tillhör de konstnärer som, något orättvis, ofta förnippas med ett entydigt materialval – i det här fallet bronsen. I Stockholm ligger hennes skulpturer på Raul Wallenbergs torg nära till hands som exempel. Men hennes konstnärliga zon begränsas knappast av det materialtekniska, även om valet alltid är en betydande och integrerad del i hennes tredimensionella verk.

På Galerie Nordenhake är det just bronserna som utmanar och förfrämligar. De inkapslade mötena mellan vardagligt "tysta" och skenbart oförenliga former (ståltrådar, trädgrenar, lerklumpar, träpallar) förbryllar och tanketrotsar. Hjärnans associativa tolkningsresa avbryts abrupt av kraschande metaforer. Man får som betraktare se upp för distraherande plutoeffekter, det att tankarna verkar vilja välja lättvindiga utgångar ur problematiken. Hjärnan måste stimuleras att stanna kvar i verket, att omvärdera, att låta sig förvånas. För Ortweds skulpturer erbjuder naturligtvis flera bottnar än de som skapas av den surrealistiska angreppsmetoden. Här finns en befriande naivitet i leken med motvallsformer, ett slags skulptural humor mitt i det bronstysta allvaret.

Det är närmast omöjligt att inte dras med av de "inre händelserna" i Ortweds objekt, exempelvis det begär som den svarta grenen känner för lerklumpens hålrum, eller dess desperata kamp att i nästa stund söka frigöra sig från detta. Kanske en vilja att vara ett, att uppgå i en omöjlig konstellation, samtidigt som den solitära friheten lockar.
      Men bastardformen är ju så beskaffad, den ger utrymme för både komplikation och komik. Motsatser som trulig klumpighet mot sirlig stringens är ett exempel, vilket man kan se tillämpat i Ortweds verk. Att irritera formerna tills de brister i kontakt med sitt ursprung verkar intressera henne.
      Kanske är det också därför som hennes skulpturer även tycks irritera en och annan betraktare? Ibland så till den grad att dessa känner det som en personlig förolämpning att formerna inte talar till dem (exempelvis vad gäller Wallenbergmonumentet). Ändå tror jag inte att det är den kortsiktiga provokationen som Ortwed söker. Snarare då en fördomsfrihet, lika tillåtande som det proustska begäret på det sluttande planet.

Stockholm 2013-10-09 © Leif Mattsson

Rubriken är hämtad ur Marcel Prousts verk "På spaning efter den tid som flytt", tredje delen (Kring Guermantes).