Kortfattat beskrivet har Parrenos intresse för utställningsformen som ett verk i sig här fått sitt fulla uttryck och artar sig till ett magnifikt spektakel, en promenad som engagerar sinnena i stunden. Fästet i minnet på sikt är mindre givet.
      Det börjar redan i entrén med ljusbaldakinen ovanför och direkt innanför portarna träder man in i Parrenos värld utan att ens ha löst biljett. Personalen i kassorna radar upp sig som ett skuggspel mot en vit ljusskärm, en tribunal till vilken man har att närma sig. De stående ljuskäglorna från övriga väggar blinkar rytmiskt, arytmiskt och skulle lika gärna kunna vara ett inspel från arkitekterna som från utställaren själv. Palais de Tokyos magnifika utrymmen har konverterats eller skalats av allt för sammanhanget oväsentlig inredning in på bara bjälken av arkitektduon Lacaton & Vassal. 

Övergångarna  mellan rum, verk och sammanhang upplevs oväsentlig. Vägen genom huset är musikalisk och publiken dras mot den ena händelsen efter den andra som om man vore tonen i partituret. Den första större installationen av rörlig bild är en ljusanläggning som likt rasterprincipen (fast här i linjer) ljussätter bilden som därmed uppstår.
     Baksidan av ”skärmen” säger något om hur detta går till. Och är kanske ett verk i sig, fragilt och helt främmande för vad som händer på den ljussatta framsidan. Från ljussidan visas ett antal av Parrenos tidigare rörliga verk (Jag fastnar särskilt för ”Anna” från 1993, en närbildssekvens av den nyföddas ansikte och första reaktion på livet.)

"Fade to Black", 2013. © Philippe Parreno, Foto : Aurélien Mole

Därefter möter man publiken, stillastående och gapande som svultna fiskar i akvariet stirrar den ned i det självspelande pianots tandade gap. Pianisten Mikhaïl Rudy har lånat sitt musicerande till apparaturen som håller tre flyglar och ett piano självspelande igång genom hela utställningen. Stycket som vägleder såväl publiken som ljus och rytm i utställningen är Stravinskys komposition för fyrhändigt piano: ”Petrushka, a Burlesque in four scenes”.
      Redan inledningen till utställningen är så pass rik att man gott hade kunnat nöja sig med en tredjedel av utställningen. Och i själva verket så missade jag ett helt våningsplan med realtidsporträttet av fotbollsspelaren Zinedine Zidane i full aktion, som Parreno gjorde tillsammans med Douglas Gordon 2006.

Promenaden gestaltar sig till en serie möten i form av samarbeten kring händelser eller verk, en väg Parreno ofta väljer. Här kan man räkna in namn som Liam Gillick, Dominique Gonzales-Foerster, Pierre Hyghue (aktuell med retrospektiv på Centre Pompidou) och Tino Seghal.
     Parreno återskapar även en utställning i flux med teckningar av John Cage som dagligen verk för verk ersätts med dito av Merce Cunningham. (Margarete Roeder Gallery, New York, 2002). Den nås via en ”lönndörr” som även innehåller Gonzales-Foersters utvalda bibliotek. ”Fade to black” är en serie affischer med verk som inte längre finns, pågår eller som övergetts. Nu framstår de som spökprojektioner på väggarna med hjälp av bildernas självlysande pigmentering.
     Försvinnandet och ersättandet, själva blinkningen, följer stämningsmässigt promenaden genom rummen, växlande mellan melankoli och ironi eller torr humor.

"Danny La Rue", 2013 © Philippe Parreno

Först i efterhand tar jag del av att videon ”Marilyn” handlar om just henne eller snarare frånvaron av henne. I det återskapade hotellrummet eller våningen i Waldorf Astoria får man följa en kameraåkning genom rummen med en röst mässande om vad det stumma ögat registrerar åt oss. Utanför New York i regn, inne ett sofistikerat 50-talsmöblemang.
     Det tysta ögat avbryts av närstudier av en bläckpennas raspande mot hotellets eleganta brevpapper. Bläcket sugs lystet in av det högkvalitativa pappret, efter ett tag dubbleras handskriften med sitt eko och avslöjar upphovet: roboten programmerad att skriva som ”Marilyn”. Hennes döda ögon och återskapade röst och handstil är det som i själva verket visas och fantomlikt tillåts agera.

Precis som med den självspelande pianokvartetten utanför är det frånvaron som här åter framhävs och söker sin gestaltning. Utställningen får en air av avsked över sig, i mina ögon ett avsked till konsten manifesterad som enskilda verk av enskilda konstnärer. Enskildheterna hinns upp på vägen och ersätts blad för blad, teckning för teckning, tecken för tecken. Vem eller vad närmar sig här vägs ände?

Paris 2013-12-11 © Susanna Slöör