Svenbros drömska måleri och Peirones konceptuella fotografi – två välartikulerade enskildheter som var för sig pockar på närläsning men som i den valda presentationen med växelvis hängning, flätar sig samman i jämlikt samspråk. Men vad är det då som avhandlas? Onekligen handlar det en hel del om hårets symbolfyllda strukturer och psykologiska tolkningar.

Annika Svenbros stora målning ”Berenikes hår”, centralt placerad i det största av galleriets sex rum, kan möjligtvis tillskrivas funktionen som utställningens nod eller knutpunkt. Vi ser en närbild på ett hårsvall eller obestämd växtlighet med glipor och öppningar in mot det okända mörka. Liksom i Svenbros övriga målningar lockar det till psykologiska djupdykningar där det oskuldsfulla existerar sida vid sida med det farligt osäkra.
     I ”Mörkt vatten” går en kvinna, lika blek och tunnhudad som björkens stammar, bort från betraktaren, in i sig själv. En återkommande beskuren hand, stilla väntande på att smeka eller slå, utlöser en ambivalent känsla av både trygghet och hot. Den intensiva blicken från ett barn känns lika avslöjande som när samvetet gnager.

"Berenikes hå̊r" © Annika Svenbro	"Baby" (bilden är beskuren) © Julia Peirone

Detta osäkra, människans utsatthet, det skyddslösa och nakna finns i hög grad även hos Peirone. I hennes iscensatta porträtt av tonårstjejer ligger valet av uttryck i det okontrollerade mellanfältet. När modellerna inte poserar blir de både skörare och mera äkta. Håret, sminket, posen som skydd mot blicken men också i akt att behaga och få bekräftelse – allt finns där men har satts ur spel.
     I några minimalistiska målningar med ögonskugga och rouge i luftiga lager får blicken fäste på en tunn knappt urskiljbar horisontlinje. Kanske ett längtans perspektiv in i framtiden då livet så småningom kommer att ta fart.
     Peirones närbilder på hårsnoddar med gulliga namn som ”Sugar” och ”Candy” blir i mina ögon en möjlig invändning mot en alltför generaliserad bild av tonårstjejers ”gemensamma” natur. Men å andra sidan är snoddarna tomma, förutom några avslitna hårstrån, vilket får mig att tro att ägarna ändå tagit klivet in i sina egna självständiga identiteter.

Norrköping 2013-11-13 © Lotta Ekfeldt