Omkonst har vid två utställningstillfällen uppmärksammat Lucas Rahn under hans utbildningstid på Konsthögskolan (vårutställningarna 2009 och 2011). Anledningen var att han (paradoxalt nog) stack ut genom sitt lågmälda poetiska måleri. Mitt bland de många gånger både pretentiösa och nog så spretiga elevverken framstod hans tysta tilltal som en lyckad strategi för att faktiskt synas. Dessutom var han redan då relativt driven i sitt valörmåleri.

När Lucas Rahn nu är inne på sin andra separatutställning i Stockholm kan det vara intressant att se hur friheten utanför skolans skyddande sfär påverkat bildflödet. Och det visar sig att just flödet är det som åtminstone här manifesteras tydligast. På den aktuella utställningen är verken möjligen fler än vad som först tycks rimligt, men den ryska hängningen på en av väggarna är ändå fullt logisk. Rahn verkar vilja arbeta så: klassiska valörstilleben ställs emot konstruktivistiska mönsterexperiment, högt och lågt blandas. Även det rent målartekniska kastas ibland mellan ytterligheterna.

Är det klokt, kan man undra? I enskilda målningar framstår Lucas Rahn som en sensibel efterföljare till belgaren Luc Tuymans och hans lågmälda och ytbetonande gråskalemåleri. I andra verk tynger rester av skolmåleriet fortfarande verken. Kanske skulle Rahn en gång för alla ta klivet bort från det didaktiska, släppa taget och ge järnet i ett mer autonomt, poetiskt måleri. Detta är han helt klart kapabel till, det bevisar om inte annat ett flertal av verken på den aktuella utställningen. Jag njuter av dessa och ser med spänning fram emot det stora klivet.

Stockholm 2013-01-23 © Leif Mattsson