Innanför entrén till Avesta konsthall står en cowboy med dragen revolver. Han är autentiskt utrustad – patroner i bältet, handskar och näsduk knuten runt halsen. Hans blick är koncentrerad, kall. Men han tycks tärd och har något slitet över sig. Man känner sig inte direkt hotad av denna figur, snarare upplivad – liksom av mycket annat i denna utställning. Vår cowboy må vara ensam på cowboyers vis, men med i bilden finns också ett stort hjärta med ådror och blodkärl. Hjärtat tycks mig allt varmare, medan cowboyen bara blir blekare; hjärtat får bilden att tippa över till sin fördel, hjärtat vinner.

John Rasimus bemålar sina träsnitt med akryl och olja Han visar också en lång rad teckningar och några installationer, som mest består av de klichéer i MDF som använts för tryckningen av träsnitten. Så cowboyen står även på golvet – som kliché.
     En leviterande kvinna är motivet i ett annat snitt. Kanske är hon cowboyens motpol, en storbystad kvinna som hämtad ur serievärldens skrymslen. Hon svävar över en blå rorschachbild. Vad ser vi? Dess form kan leda tankarna till en kvinnas äggstockar. Kanske är detta svävande av sexuell natur, vem vet?

En tredje större träsnitt heter "PANG". Pang! säger det och människan (flickan eller konstnärens alter ego) landar som fallen från en stjärna till jorden, full av upptåg och infall, beredd att ta sig an allt som kommer i hennes väg, glad över att få vara med.
     I teckningarna är detta PANG tydligt. De kan beskrivas som snabba meddelanden, fiskade ur en ström av infall, associationer, minnen, drömmar… Det tycks vara öppet mellan den inre och den yttre verkligheten. Det mesta uttrycks på ett exakt sätt genom serievärldens schabloner.

Träsnitten av en hare ger relief till den öppna kommunikationen i övrigt. Vi ser haren i idyllen, haren som smutsig, haren i elden och i andra oroande lägen. Men djuret ändrar inte gestalt. Kanske har den hamnat mellan självkänsla och rädsla för att släppa in världen. I John Rasimus teckningar gör folk saker, uttalar sig, samtalar, kommer och går, står på huvudet eller grimaserar. Inslaget av utmanande kvinnor är stort, många av dem känns som överspelade pinuppor. Nog finns här inslag av en sexistisk blick. Å andra sidan uttrycker människorna olika slags känslor. De är knappast några objekt. Men jag tror säkert att någon kan ha dubier om detta.

Stockholm 2013-09-19 © Niels Hebert