De senaste årens globalisering har ur ett rent mänskligt perspektiv varit en övervägande positiv företeelse. Murar har fallit och människor kan åtminstone i Europa röra sig fritt över gränserna (nåja). Förändringen är naturligtvis störst för de forna öststaterna. Det blir uppenbart när man besöker Arkens medelstora utställning "HOTSPOT Cluj" med rumänsk ung konst – således verk från ett av Europas fattigaste länder.
     Men märkligt nog känns det som om denna konst skulle kunna komma från snart sagt vilket europeiskt land som helst. För globaliseringen har också vissa oönskade sidoeffekter, som en viss nivellering vad gäller de konstnärliga uttrycken samt en tilltagande stilkopiering.

Väljer man att bortse från denna tydliga déjà vu-känsla så är "HOTSPOT Cluj" en riktigt intressant utställning. Här finns målare som med lätthet skulle kunna ta vår svenska konstmarknad med storm, som Adrian Ghenie och Marius Bercea – båda födda i slutet av 1970-talet och båda mycket måleriskt-tekniskt skickliga. Man kan i sammanhanget inte undgå att tänka på en annan före detta östmedborgare, nämligen Neo Rauch. Visserligen arbetar han i en något mer driven och bravurmässig stil, men arvet tycks vara detsamma.
     Och vill man återuppleva tidsandan från Frank Auerbachs pastosa måleri kan man göra det i Dan Măciucăs kraftfulla målningar. Kanske ingenting nytt konsthistoriskt sett, men med tanke på att Măciucă bara är drygt trettio år är det ändå något av ett överrumplande "återseende". Detsamma gäller hans stora monokroma verk som rent stilistiskt närmar sig informell konst som vi känner den från 1950- och 1960-talen. Men de är utförda med stort självförtroende och med en avsevärd konstnärlig precision, så tekniskt finns inget att anmärka på.

"Somebody Who Disappeared", 2011 © Dan Măciucă, Foto: Dan Măciucă

Ett flertal av de konstnärer som deltar i utställningen är associerade med Fabrica de Pensule, en konverterad fabrik i staden Cluj-Napoca. Övervägande handlar det om yngre konstnärer som möjligen (förhoppningsvis) inte hittat sin slutliga konstnärliga uttrycksform. Men deras tilltro till det visuella språket, till bilden i bilden om man så vill, är mycket smittande. Här finns ingen pretentiös och tyngande programförklaring som det kan bli när tilltron till den egna visuella gestaltningsförmågan saknas. Här finns också ganska få referenser till dagsaktuella politiska skeenden. Däremot smyger sig en befriande konstnärlig humor in, som exempelvis i Ciprian Mureşans verk "I'm Protesting Against Myself".

Eftersom dessa konstnärer i de flesta fall bara var i tioårsåldern när Berlinmuren föll och den tidigare rumänske diktatorn
Ceauşescu avrättades, är det svårt att tala om någon påverkan från ett totalitärt konstskolesystem. Kanske ligger en stor del av förklaringen till de pan-europeiska uttryckssätten just i den yrvakna nyfikenhet som de öppna gränserna skapat. Vi ser ju delvis samma tendenser inom svensk ung konst, och då har vi ju ändå inte befunnit oss bakom någon järnridå.
     Som helhet är utställningen såleds intressant, speciellt som de flesta namnen bör vara relativt nya för den konstintresserade allmänheten, och möjligen även för de mer insatta. Den okomplicerade presentationsformen har förmodligen att göra med att det var just dessa ytor som fanns tillgängliga på Arken (korridorer och hallar). Men det visar också på att när bildspråket bärs av egen auktoritet (lånad eller inte) behövs inga cirkusartade utställningsbyggen.

Köpenhamn 2013-09-23 © Leif Mattsson