Samtidigt med Malmö konsthögskolas Årsutställning öppnade Skissernas museum Rummets rymd med skolans avgångselever. I det senare fallet har det mesta av de tryggt avskärmande väggara (elevernas ateljéer) ersatts av en knepigare samexistens i stora gemensamma utställningsrum.

Ändå kan, i likhet med i årsutställningen, ämnet för flera av utställarna i Rummets rymd hänföras till det hemtama, det privat vardagsintima. Det är nästan så att man snubblar över Ingrid Furres rest 1 och rest 77 – mörka, säng- och likkistepåminnande, föremål på golvet. Begreppet rest är dubbeltydigt – det kan både stå för vila och för något överblivet. Genom sin placering, mot väggen långt nere, förefaller föremålen ha smugits in i rummet – lågmält pockandes på det kroppsliga minnets uppmärksamhet.

Flera små, inramade, teckningar och målningar talar till samma ”trivialitets”-känslor, samma återupptäckarvurm för det försummat alldagliga. Andreas Albrectsens svartvita teckningar – försedda med texten The End – påminner om slutscenerna i gamla långfilmer, om prosaiska upplevelser framför tv:n eller i biografen. Känslan av en missad story, av långfilmer som är på upphällningen, bygger effektivt avskärmande kokonger runt Albrectsens bilder.
     Fast de små teckningarna är också ännu ett uttryck för samtidskonstens upptagenhet av spelfilm och teater – för en eggande mental flykt in i en konstlat känslosam dramatik.  Och, skulle jag vilja säga, för rollspel, identitetskodningar, gestaltningar. Det senare har fått en smått crazyartad utformning i Una Margrét Árnadóttirs Elephant. En liten lerelefant betraktar en TV som visar en film där konstnären imiterar en elefant. Genom ett komiskt anslag kullkastas den hierarkiska ordningen mellan fiktion och verklighet, lära och lära ut, överhet och underordnad.

Mer intressant djuplodande är dock identifikationsproblematiken i Maria Norrmans video Millenium Star. I en sminkloge avsminkas en dragshowartist - som visar sig vara en ”riktig” kvinna som klätt ut sig till en man som klätt ut sig som en kvinna. I filmens bild och konversationer kolliderar show och ”verklighet”. Könsattributen som något attraktivt ställs mot könsattributens vulgärt kitschiga provokationspotential. Teaterscenens moraliska gräns är en annan än det verkliga livets.
     Konsthögskolan i Malmö vårdar ömt både sin internationella profil och sin roll som konstens kristallkula. Kanske kan den allra tydligast konkretiseras just så här, som en gestaltning av identifikationens moraliskt godtyckliga oförutsägbarhet.

Lund 2013-06-05 © Martin Hägg