I Galleri KG52:s något råa källarlokaler kommer Mikaela Rydins högstämda färgackord till sin rätt. I spotlightskenet glittrar målningarna som illuminerade klanglådor mot den dämpade, vitgrå allmänbelysningen. Linjespelet är ornamentalt och mönsterlikt, oftast abstrakt och självbeskrivande. Det slingrar sig i och runt de amorfa färgformerna, det förstärker och ringar in. När de visuella pauserna inträder med sina rena ytor i blått, rött, orange, skapas ögonro för den annars så rastlöst sökande blicken.

Mikaela Rydins måleri är förmodligen så nära musik man kan komma utan att faktiskt musicera. Oftast föreställer bilderna, likt musiken, ingenting. Det är ett ton- och ackordspråk som går att förstå och ta till sig, mer sällan att innehållsligt summera.
     Ytornas nästan demonstrativt platta karaktär varieras med överskärningar och dramatiska formavbrott. Och så mitt i det nonfigurativa och ornamentala dyker plötsligt fotografiska fragment upp – något jag inte tidigare stött på i Rydins bilder. De figurativa inslagen är abrupta och oftast välkomna, som när den lilla vita hunden obekymrat poserar i målningen "LyRa". Här finns också komiska poänger, liksom i Rydins bildspråk som helhet. Det är fyllt av humor genom sitt grafittiliknade "small talk".

På Dieselverkstan för snart tre år sedan (2010) tog Mikaela Rydin tag i det rumsliga genom att låta några av verken söka sig vidare ut över väggarna (genom linjer och mönsterspel). Så även här på en av kortsidorna. Det är förlösande och ganska naturligt med tanke på målningarnas inneboende rytmik och reliefartade karaktär. Tempot förmedlas därmed vidare och de ikonografiska sambanden med övriga verk tilltar. Kanske ligger där också en (dold) längtan efter att ta hela rummet i besittning, en önskan att låta det musikaliska form- och linjespelet organiskt leta sig vidare ut mot det tredimensionella.

Stockholm 2013-04-10 © Leif Mattsson