Pang! Krocken mellan de svepande glissandofärgerna och de anakronistiska figurerna exploderar som felkopplade bunsenbrännare. Dynamitmåleri med mjuk insida skulle man kanske kunna kalla det. Jodå, han retas med oss, och med sig själv, denne Olle Schmidt. Han driver gäck med den romantiske färgälskaren (också det ett slags alter ego), lurar in oss i nostalgiska konstdrömmar. Mmm, ett lyriskt och känsligt femtiotalsmåleri, tänker vi. Sen en smäll, en skrikande färg, ett par bubblande flaskor – och så en charmig herre i plommonstop till häst. Va?

Olle Schmidt gör sceneriet först: landskapet, himlen, skogen, solnedgången, bergen. Sen äntrar figurerna scenen. Deras storlek skapar, driver och förskjuter bildens skala. Orimligheter samsas, gör kullerbyttor och krumsprång. En färgfläck tar plötsligt form av en tankebubbla, en lägereld blir till ett koloristiskt fyrverkeri – en karneval i spektralfärger.

Men det är inte vilka figurer som helst som tillåts delta i Schmidts dramer: det är de missanpassade, de felplacerade, de överklädda. Det är gästerna som anlänt till fel fest. 
      Visst finns här en viss teknisk likhet med Neo Rauchs vildsinta kompositioner, men människorna som befolkar Schmidts bilder kommer ur en helt annan tradition, en subkulturell och naivistisk sådan. Som tysta tankestreck och med Buster Keaton-uppsyn spelar de stoiskt sina tilldelade roller.

Schmidt konfronterar inte bara högt och lågt, ställer inte bara finmåleri mot street art. Motsatserna förlöser inte automatiskt varandra, det är han fullt medveten om. Det krävs ett frenetiskt arbete för att så skall ske, och en envishet gränsande till tjurskallighet.
     Sen behövs en estetisk kompass, en finkalibrerad sådan som inte är förblindad av konstnärliga fördomar eller trendig samtidsmoral. Och så måste man kunna behärska sina instrument, vara medveten om inlånens värde och ha en lyhördhet utöver det vanliga. Först då faller bitarna på plats. Det gör de för Olle Schmidt.

Stockholm 2013-02-27 © Leif Mattsson

"The Last Painter", 2011, opd, 150x200 cm © Olle Schmidt