Språket är moget, det utstrålar självförtroende och viljestyrka. Valet av årets Xet-stipendiat, Susanna Serrander, känns ganska självklart; bland dagens yngre målare är det få som rent måleriskt kan axla Xets mantel. Serrander är definitivt en av dessa få.
      De senare åren har ett antal konstnärer som med målarpoetisk avsikt vänt sig inåt mot själva mediet dykt upp på den svenska scenen. Med några få undantag (exempelvis Astrid Sylwan) har de ofta fått kämpa i motvind i hemlandet. I Berlin har däremot flera svenska konstnärer funnit fristad – en enklav mitt i det revolutionsromantiska bruset – exempelvis Marcus Eek och Thomas Henriksson.

Sverigebaserade Susanna Serrander öser definitivt ur samma källa som ovannämnda konstnärer. Hennes semiabstrakta formflöde bärs av en kombination av kraftfullhet och känslighet; breda palettknivstråk balanseras med en skir linjeföring och svepande slöjmåleri.
    Jag kan inte undgå att fascineras av hennes sätt att behandla själva färgen/materian som en bärande del av bildspråket, dess tyngd och plasticitet är helt avgörande för det slutliga uttrycket. Det kan påminna om de tachistiska angreppsmetoder som var så typiska för 1950- och 1980-talen. Men eftersom Serrander föddes först 1980 kan influensen knappast vara direkt nedärvd. Desto intressantare då att hon valt att föra vidare och utveckla ett uttryck som många belackare dödförklarat, och dessutom gör det med sådan kraft och övertygelse.
      Det skall bli mycket intressant att följa hennes vidare forskning inom ett område där materialteknisk kunskap är ett måste och målerisk lyhördhet ett omistligt krav.

Tumba 2013-03-06 © Leif Mattsson