Hur beskriver man saknaden och tomrummet efter det (eller den) som inte längre existerar i sinnevärlden? Kanske som en negativ form fylld av intet. Som en yta omgärdad av aktiviteter men som inte längre själv bär berättelsens gestalt. Som en inetsad vit skugga, en minnets restprodukt.

Kjell Strandqvists "metaforer" – de orörda, vita rektanglarna – härrör ur synen av anslagstavlor där pappersmeddelandena sedan länge gått förlorade, lämnande bleka ytor av tomhet. Där har vi den arbetstekniska ingången. Strandqvist tar denna avsaknad av existerande former som utgångspunkt för ett nyskapande. Ett läggspelsliknande mönster uppstår där mellanrummen härskar. Färger förskjuts: svart blir grått eller ljusblått, rött får markera avstånd eller aktivitet. Och i centrum ofta en liggande rektangel, som en urform.

Studion, på plan fyra är en krävande men intressant lokal; inget går att dölja där. Men arkitektoniskt är rummet neutralt och det utnyttjar Kjell Strandqvist. Målningarnas rektanglar får visuellt mäta sig mot de kvadratiska ytterformaten, som i sin tur ackompanjeras av det rektangulära rummet. Till det yttre ett spel mellan grundformerna rektangel – kvadrat – rektangel. Men det stannar inte där; det mest intressanta är det som sker i teckningen och i det koloristiska valörspelet.

När de få men avgörande innehållsliga avbrotten kommer, i form av ett mer frivolt tecknande ("Improvisation"), framstår de först som anomalier. Men för betraktaren smittar de berättartekniskt snart av sig på omgivningen; de skapar ekon mot teckningens levande flöde även i övriga målningar. Det som initialt ser ut som en matematisk lek med mönsterrapporter får i speglingen ny livsluft med betoning på just "lek". Exaktheten finns där, men det numeriska är knappast slutmålet. Snarare är det avsteget från det förväntade samt utbrytningen ur den begränsande geometrin som lockar – likt en poetens lust att se bortanför de rektangulära boksidor som språket skenbart är fångat i.

Stockholm 2013-12-17 © Leif Mattsson