"Gräv där du står" var titeln på Sven Lindqvists debattbok från sent sjuttiotal; det skulle också kunna vara det samlande imperativet för målaren Laris Strunke. Tiden har flutit på, modenycker och konsttrender har kommit och gått, attityder har förändrats. Återstår kärnan som glimten av en möjlighet: att bygga en bild. Förmodligen är det denna diminutiva chans att skriva om historien, att göra omtagen som sätter allt på plats, att komma till slutlig insikt, som driver konstnären vidare.

Bit för bit, form för form, bygger Strunke upp sin rytm och sitt färgspel. Utgångspunkten denna gång – en ljusform i ateljén – är både omistlig och betydelselös. Det är inte där som bilden skapas, inte där som rytmiken och klangen uppstår. Men det är en gnista, en tändande låga. Laris Strunke tillhör den generation målare som sätter all sin kraft i, och förhoppning till, den målande akten. Ingen yttre omständighet, ingen teoribildning om än så intellektuell eller poetisk, kan rättfärdiga en okoncentrerat utförd målning. Ändamålet helgar verkligen inte medlen; det är medlen som ständigt måste förfinas, förbättras, förädlas.

Laris Strunkes utställning tar hela Konstnärshusets utställningslokaler i anspråk. Men trots att merparten av målningarna är minst halvannan meter stora är det inte med självklarhet som den större salen på plan två ger dem mest rättvisa. Här finns inget egentligt avstånd inbyggt i bilderna: de skulle lika gärna kunna var utsnitt av ett makrokosmos som landskap ur fågelperspektiv. Det kortare betraktningsavståndet som presentationen i Lilla Galleriet inbjuder till ger självklart en förhöjd taktilitetkänsla, men också valörrikedomen tycks öka i flera fall. En observation man lämpligen kan ta med sig vid betraktandet av de mer monumentala bilderna i Stora Galleriet. Närhet skänker ytterligare nycklar till Strunkes målningar.

Stockholm 2013-08-22 © Leif Mattsson