Det finns en tilltalande och även frånstötande tanke bakom svarta tavlan och dess karaktär av evighetsblock i ständig förändring. Alla har säkert sina minnen av hur den krävt och fångat år av ens mest fogliga uppmärksamhet. Den ofta torra suddklossens metodiska skrapande inför varje ny lektion gav ett vitt/gråaktigt moln till följd, och nackhåren reste sig inför lärarens befarade slintande med vass kritkant. Eller så minns man tavlan som ett lapptäcke av information med den pregnanta men utsiktslösa uppmaningen ”Låt stå!”.
     Som konstnärligt medium är ”tavlan” och dess tillfälliga tanke kittlande och utmanande. Då konsten vanligen i bildform kräver sitt ”låt stå!” av betraktaren, i form av konstnärens signatur. Konsten torde möjligen ha mer att lära av den svarta tavlans tillfällighetskaraktär än den förmår att ge lärandesituationen något tillbaka. Det blir tydligt på Artipelag, som trots ambitionen ändå formar sig till en hyllning av artefakten och dess implicita ”Låt stå!”.

Ett undantag på utställningen utgör Christian Marclays tomma partitur uppmålad som en svart klottervägg med vita notstreck för besökarna att ta sig an. Den ska vid olika tillfällen tolkas och spelas av musiker.
     Som motsats står kanske främst Rudolf Steiners färgstarka kritanteckningar på svart papper. Historien lär att en hängiven assistent räddade teosofimästarens i stunden förmedlade tankar. Hon fixerade dem på papp som snabbt kunde rivas loss och ersättas av nytt under pågående föreläsning. Inte ett streck gick till spillo ut i svarta tavlans tillfällighetsrymd. Tusentalet ”svarta tavlor” är således bevarade, varav några upplyfts som konst på Artipelag, ett antal kusiner bildar centrum i Venedigbiennalens huvudutställning ”Il Palazzo Enciclopedio” som visas någon knapp månad till.
     För min del är detta bara en i raden av tröttsamma dopakter från kreativa curatorers sida, som långsamt och obönhörligt spär ut konstbegreppet till en kökkenmödding av visuella inslag och yttringar, oberoende hänsynen till om det i grunden finns ett konstnärligt utfärdat påstående, eller inte.

© Alejandro Guijarro

Lyckligtvis finns den konst och de konstnärer med en solid integritet som ingen utställningsmakare rår på. Främst på den aktuella utställningen är självfallet Elis Erikssons egensinniga bildtexter som distinkt skriker tillbaka.
       Lars Siltbergs suggestiva video med konstnären utförande en samtidig fot- och handskrivande performance med krita bryter udden av det metodiska lärandet. Videon är tyvärr lite styvmoderligt behandlad rent ljusmässigt på utställningen.
       Tal Rs inramade anslagstavlor med uppnålade infall av skisser, klotter och mönster kan väl hjälpligt ingå i konceptet. Och Per Kirkebys kritmåleri på griffeltavlesvärtad masonit är självfallet ett givet bidrag. Det är till formen ett återkommande uttryck hos honom genom åren. På Artipelag känns verken mest pliktskyldigt stiliga och aningen avmätta.
       New York-baserade konstnärskollektivet Bruce High Quality Foundations bidrag låter estetiken istället ta färg av skolklassklotter på tavlan i uppehållsrummet som saknar tillsyn, från tiden då varje skola med självaktning hade ett rökrum.

Överhuvudtaget är hängningen stilig och återhållsamt smakfull, på ett sätt som normalt inte gör någon besviken. Jag irriteras dock över detta drag som konceptuellt strider mot den aktivitet, möda och svett som jag förknippar med ett rum i kunskapssökande trans eller ångestladdad inkrökt oro med svarta tavlan som infallsrik altarspegel.
     Rent obegriplig blir i sammanhanget Alejandro Guijarros fotografiska dokumentationer av svarta tavlor från prestigeuniversitet runt om i världen. På avstånd dras man in i suggestionen, men väl nära stöts jag bort av den tristess som den distanserande reproduktionen bidrar till. Självfallet är de matematiska formlerna och innehållet sluten kunskapsmassa för de flesta, så frågan är vad verket har med utställningens underrubrik att göra.
      Men kanske är det främst den esoteriska kretsen, det slutna sällskapets estetik, som tagit rummen på Artipelag i besittning. Ett genom konceptet sökt inkluderande som till slut vänts till ett exkluderande.   

Stockholm 2013-10-29 © Susanna Slöör