När jag förra senhösten besökte Thielska Galleriet smärtade det att se rummen, som länge varit reserverade för de tillfälliga utställningarna, rensade på dämpande mattor och det sinnrika innertakets milda ljussättning. Omsorgen om konsten – det omgivande vattnet – hade försvunnit. Att katastrofen och dammbristningen så småningom skulle gälla hela Thielska Galleriet kunde man vanmäktigt ana redan då, därför har jag medvetet valt att inte bevittna vårens och sommarens avrättningar av Stockholms vackraste utställningsrum och döddansarnas steppande på kala golv.
     Nu är samlingen återinstallerad och i de tidigare rummen för tillfälliga utställningar visas den rika strömmen av donerade verk samt vänföreningens inköp och gåvor till samlingarna 1978-2009.

Minns med vemod och glädje besöken för decennier sedan i bankirens badrum med automatkaffe och Delicatos dammsugare eller mazarin. En femma eller tia lades i den lilla boxen bredvid. Kargt, men det var ett utsökt regisserat ekande rum, i vilket man kunde vila benen efter en vanligen subtilt omskakande upplevelse av konsten i såväl samling som tillfällig utställning. Konstens kammarspel och intima musicerande fick ta plats. Uppmärksamheten var stegrad för att lyssna till varje nyans, krävande, men givande och tillåtande. Jag var där ensam men förunderligt trygg inför mötet med en mycket komplex ny värld.

Ulf Linde bekymrade mig mycket lite då, jag hade helt enkelt ett ytterst diffust begrepp om honom. Jag var där för konstens skull. Som fisken i vattnet fick jag ta del av Thielskas aura och lära känna samlingen och utställningarna utan något namns nämnande. På Thielska insöp man helheten. Galleriet omfamnade den sökandes stapplande steg taktfullt på avstånd. Inga beskäftiga skyltar eller texter saboterade intrycken. Historien var min.
     Thielska Galleriet uppmuntrade till att fokusera på verken och inte på upphovsmännen. (vilket hade sin poäng för en kvinnlig målare i vardande.) Kunskapsluckornas dåliga samvete gavs därmed inget spelrum. Jag inser nu i efterhand betydelsen av detta milt fostrande, omgivande vatten som hade pumpats in i huset av Ulf Linde. Det sammanhang som sakta växte fram, under nära 35 år av tålmodigt arbete med samlingen och införlivande av nya verk och tillägg, har haft en mycket större betydelse för tolkningen än jag tidigare anat.

Bruno Liljefors, "Morgonbris", 1901

Den ”platsspecifika installationen”  stod i sin fulla glans först för ett par år sedan. Varje verk hade känts in, stämts av och avvägts mot varandra. Den innehöll en tolkning av Thiels samling som både fäste uppmärksamheten på hur väl sammanhållen den är tillkommen i tid och hur följsamt husets väggar kan ackompanjera den.
     Märkligt nog framhäver återinstallationen av samlingen tidsfixeringen utifrån de mer överspända heroiserande dragen av konst, natur och manbarhet på ett överraskade unket vis. Målningarna är ju desamma, även om några hittat vägen upp ur magasinens dunkla djup. Att få Fjaestad, Liljefors, Zorn, Munch och Willumsen att ”lira” tillsammans har således varit ett större vågspel än jag tidigare anat.
     Kanske beror det på att kroppar och natur tilldelats och åtskiljts i varsitt galleri. Eller så saknas spelet med pauser, samband och storleksförhållanden som endast låter sig musiceras fram över tid: placeringen av de små diskreta tilläggen, i form av exempelvis en Josephsonsmålning eller skiss, mjukade tidigare upp och tog udden av de förvånansvärt vulgära drag flera av verken rymmer.
     Möjligen finns en nyttig ”sanning” här att inhämta om helheten, det omgivande vattnet, som tidigare tämjt eller medvetet hållit tillbaka dessa drag. Och kanske finns det en poäng med att en ”lögn” byts mot en annan. ”Om sanning och lögn i utommoralisk mening” är hur som helst ett tema värdigt Thiels filosofiska husgud.

Den aktuella hängningen återknyter inte till Lindes verk. Kanske är det för att bereda väg för en ny kommande intendents självständiga tillägg eller kammarspel i de tillfälliga utställningsrummen. Mina förväntningar är inte så höga då intresset för den lågmälda, poetiskt verkande och tidskrävande konsten inte står högt i kurs, vilket möjligen gör att detta besök för mig inneburit bevittnandet av en begravning.
     Nu går det inte att komma ifrån känslan av att befinna sig i ett väntrum. Den förstärks också av den hopplösa möbleringen av kafédelen inne i tidigare intendentens bostad med en trist palm och fullständigt okänsligt val av porslin och möbler: loppisfynd hastigt sammanställda som citatet ovan omskriver från ett besök i La Villette. Jag kan inte annat än instämma i att ”En värld utan omsorg är en ohygglig värld.”

Stockholm 2013-11-05 © Susanna Slöör