Konstnären Ella Tillemas vänsterkrokar är ibland lika hårt träffande som en gång Peter Tillbergs eller Kjartan Slettemarks. Till exempel i bilden av en självgod, pösig Carl Bildt med pupiller som grinande dollartecken. Eller i bilden av den lilla bebisen som, lite på håll, kollar in en stad på dekis – besudlad av miljökatastrofer, bombkrevader, upplopp. Bruno Amados hyperduplicerade ”gråtande barn” kommer också till heders – i Tillemas antikapitalistiska variant är det ömkliga barnet stand in för Gustav Vasa-porträttet på en vägg fylld av 1000-kronorssedlar.

Men nog känns konstnären mer aktuell när samhällskritiken ger sig ut på filmiskt dramaturgiska eskapader. Vem tänker inte på en av skräckfilmsgenrens favoritkollisioner – den mellan barn och blodig köttslighet – när små barn klottrar ett ”Jag vill inte dö” (och ett ”Jag vill inte kvävas av luften jag andas”) med blodlikt kladdig rödfärg på kritvita golv?
     Och mer filmiskt blir det. Den bortvända mannen på de enorma klipporna är lika tacksamt storytriggande som målningen av det ensamma paret i ilfart genom den becksvarta skogen. Ovanför skogen spanar ett helikopteröga in panoramat från håll – som de flyendes hot eller räddning.

"En miljon kronor" © Ella Tillema	"Tiden är ingenting I-II" © Ella Tillema

Det finns naturligtvis en allvarlig underton i detta diffusa skräckfilms- eller deckartema – om man nu alls kan etikettera teater, text, film som (blodigt) allvar? Men frågan är om inte bilderna snarare fungerar besvärjande/distanserande, som om den fiktiva filmkameran upprättar ett membran mot kusligheten i syfte att tämja ett händelseförlopp. Skådespelet paketerar därmed en hemtrevnad (tv-soffans popcornätande) – positionerad av bildbetraktaren.

Men så är också Tillema förtjust i, och upptagen av, den folkhemska hemtrevligheten. För ett par år sedan, på Galleri 21 i Malmö, sköt hon effektivt in sig på denna hemtrevnad med en vägg av broderade bonader med medvetet urspårade slogans: ”Hemmets lycka är förmögenhet”, ”Man vänjer sig” och så vidare. Inte världsunikt kanske men likväl en kollision lika brutalt kullkastande som den mellan barnet och det blodröda.

Simris 2013-12-05 © Martin Hägg