På The National Art Center, pågår ”Artist File”, museets årliga utställning av samtida konst. Av åtta deltagare kan tre japanska konstnärer lyftas lite extra: Först Nakazawa Hideaki som visar ett 50-tal suggestiva barnporträtt. Varje bild har ett punctum som drar blicken till sig: en detalj i håret, ett defekt öga, eller något med klädseln. Det är sällsamt – ibland med dragning åt det bisarra.
    Azumatei Jun bestryker gamla lakan med fernissa. Genom den transparenta ytan framträder textilens färg och mönster likt en diffus karta. De långa titlarna fungerar som inledningar till okända levnadsöden eller måhända ett fiktivt möte där på lakanet: ”Even if you noticed being lied to, you shouldn't let it hurt your feelings”, lyder en av titlarna.
    Kagabu Shiho berättar däremot inga historier – snarare undviker hon allt som kan tillskrivas funktion och betydelse. Hennes skulpturer består av upphittade objekt som efter nedmontering förlorar sin tidigare tillhörighet och sammanhang. En navkapsel, en tom plastflaska spetsad på ett rör, en bit ståltråd, pinnar och lite pappersskräp ligger utspritt i rummet. Det blir till en slags ”spekulativ realism” där tingens obarmhärtiga tystnad ställer tillvaron på ända.
    På nedre botten pågår en annan stor utställning: ”16th Japan Media Arts Festival”, en internationell tävling i mediala konstformer. Vinnarna är Pendulum Choir, åtta a capellasångare fastmonterade på hydraliska armar som höjs och sänks medan kören ger hals. En lekfull betraktelse över människans relation till teknologin - och publiken var märkbart road.

Några kvarter bort ligger Mori Art Museum på 53:e våningen med häftig panoramautsikt över Tokyo. Här visas en retrospektiv med dryga 100 verk av Aida Makoto. Makoto är lite av en särling i japansk samtidskonst: eklektisk så det förslår men också ovanligt kritisk och hans direkta, ibland groteska tilltal berör – och upprör.
     Det är främst några målningar på stympade kvinnor som utlöst protester med åldersgräns på delar av utställningen som följd. Och Makoto balanserar verkligen på gränsen till det misogyna när han handskas med genusfrågor. I en 17 meter lång målning beskjuts leende kvinnor medan konfetti sprutar ur kropparna. Det är förfärande sött med drag av ”kawaii”, den populära gullighets-estetiken i Japan, men den våldsamma undertonen skär och skapar dissonans. I ”Harakiri School Girls” begår skolflickor självmord med ett spotskt leende på läpparna och i ”Blender” mals och mixas kvinnor. I andra verk diskuteras March 11 och finanskrisens 80-tal. I ”Ash Color Mountains” ligger högar av förbrukade affärsmän likt en gigantisk askrest från en utbrunnen cigarett. På långt håll är det vackert men nära inpå rent groteskt.
    Även om Makotos frispråkighet räknas som ovanlig menade flera gallerister jag pratade med att en allmänt öppnare kritisk hållning har börjat synas i den japanska konsten efter tsunamikatastrofen – dock inget jag upplevde som någon tydlig trend vare sig på gallerier eller konstakademiernas samlingsutställningar. Ska man hitta en trend är det snarare (och föga överraskande) anpassningen till internationellt "gångbara" uttryck som slår igenom.

Men det finns flera konsthallar. I stadsdelen Aoyama ligger WATARI-UM. Här visar JR (Art and Act-konstnär och TED-vinnare 2011) sina globala fotoprojekt. JR klistrar upp ansikten i storformat i urbana miljöer. Det är ”vanligt folk” han porträtterar, vars liv på ett metaforiskt sätt upphöjs till konst då de exponeras offentligt. I en del av det senaste projektet ”Inside Out” har ett av hans fototeam dokumenterat i Fukushima och porträtten därifrån är uppsatta på museets ytterfasad.
     Med hjälp av telefonens GPS tar jag mig fram till Hara Museum of Contemporary Art i Shinagawa distriktet. Museet är till stor del inriktat på internationell konst, aktuellt just nu är Pedro Costa och Rui Chafes – med video respektive skulptur. Chafes svärtade järnskulpturer är intressanta - abstrakta men samtidigt realistiska och med stark utstrålning. Apropå skulpturer är museets lilla skulpturpark i sig väl värd besöket.

Smågallerier finns det gott om i Tokyo – särskilt i stadsdelen Ginza. Problemet är bara att hitta dem då många ligger flera våningar upp – eller ner – utan skyltning (på engelska ska väl tilläggas). Några av de mera kända gallerierna är Scai The Bathhouse (ja, det är ett omgjort badhus) som promotar ung japansk konst och introducerar västerländska konstnärer. Pågående utställning med minimalistiska ljud- och ljuskonstnären Haroon Mirza. Samma upplägg på Wako Works of Art som visar Joan Jonas.
    Gallery MoMo visar Chi-Shin Kim från Sydkorea. Under titeln ”Ordinary Art” trixar han i neodadaistisk anda med colaflaskor, strykjärn, senap och ketchup. Ett bicepsredskap där hävarmarnas handtag målats i Nord- respektive Sydkoreas färger är ett intressant inlägg.
    Mitzuma Art Gallery har en samlingsutställning med kvinnliga japanska konstnärer. Flera verk bygger på traditionella genren ”bijin-ga” (geishaporträtt) med olika förskjutningar in i samtiden. Tydligast är Yamada Ikuyo som bestämt tar avstånd från klassiska representationer av kvinnlig skönhet med sina förvridna och ångestladdade kvinnokroppar.
    Slutligen en ung kolorist, Hiroko Yamaji, som ställer ut abstrakta landskap på Nanzuka Underground. I svepande drag och klar färgskala bygger Yamaji upp estetiskt tilltalande små symfonier - ett genuint måleri kort och gott.

Tokyo 2013-03-20 © Lotta Ekfeldt