Det är Koudelkas majestätiska landskapssvit "Chaos" som först kommer i tankarna vid mötet med Jan Töves "Silent Landscape". Angreppet är snarlikt men mycket skiljer dem också åt. I motsats till Koudelka arbetar Töve (f. 1958) i färg – om än ofta mycket nedtonad sådan. Han låter ytaccenter, mönsterverkan och en sällsynt stram symmetri spela den visuella huvudrollen. Men trots den tekniska exaktheten blir kompositionerna aldrig anemiska eller strikt formella; här finns ett lyhört närmande till de ofta övergivna och ödesmättade landskapen. De framställs som i någon mening "besjälade". Dessutom ledsagas fotografierna i boken av flera poetiskt lågmälda texter kring seendet och det frusna ögonblicket (av Peter Bergman, Jamie Dormer-Durling och Töve själv).

Jan Töve balanserar kompositionell exakthet med en avsevärd omsorg om detaljer, exempelvis i "Starlings" där han låter två små siluettlika starar ge både namn och betydelse åt en i övrigt stram och konstruktiv bild.
      I andra fall är det rytmiken och skuggspelet i organiskt omflätande träd och grenverk som intresserar. Alltid med samma omsorg om beskärningens betydelse. Alltid med betoning på både enskildheter och massverkan.

I de fall man anar människan i Töves bilder är det mer som åtbörd än som gestalt av kött och blod. Ett vacklande stängsel i vinkel, tre övergivna gatlyktor i snö, en trädplanterings noggrant uträknade mönstersprång. Tingen vittnar om strukturell noggrannhet och kontrollbehov. Ändå har de övergivits, lämnats åt eftertanken och möjligen svårmodet. Eller åt de ögon som så länge längtat efter dem.

Stockholm 2013-05-07 © Leif Mattsson