Vårsalongen ska vara som en godispåse, säger konsthallschefen Mårten Castenfors i katalogförordet, men juryns försök att ta med extra av allt har gjort salongen trång och oöverskådlig och en mindre van utställningsbesökare riskerar en sockerchock.
     Salongsjuryn Lena From (ordförande), Monika Larsen Dennis, Päivi Ernkvist och Ulf Kihlander har haft en krävande uppgift att välja bland drygt 10 000 verk av över 2 000 konstnärer. Kvar blev 315 verk av 157 personer/grupper, vilket gör årets salong till en av de större på senare år.

Naturen och livet på landet är kanske den vanligaste motivkretsen, men det är mycket nostalgi eller natur som bakgrund, ofta till fantasyartade scener. Kitschtrenden från 2012 års salong håller i sig, medan sociala och politiska frågor sjunkit undan.
Konst som underhållning är ingen bra idé, särskilt inte i en tid när det mesta är underhållning. Utan en självständigt uttryckt idé kan varken institutioner eller konstnärer skapa något riktigt intressant. Sedan hänger det förstås också på arrangemang och uttryck.
I media är det viktigt att sticka ut, som det heter. Även konstarter och institutioner drabbas ju av detta, eller rättare sagt, av jakten på kvantitet, alltså höga publiksiffror som ska generera en bra budget nästa år.

Närmare hälften av utställningens 315 verk är måleri. Det är framför allt här som idén om att "något av allt ska få plats" ställt till det kvalitetsmässigt. Om juryn valt hälften så många deltagare och låtit färre få plats med fler verk, hade mycket vunnits. Det är inte kvantitet konst till sist kommer an på, det gäller inte ens för godispåsar. Och det tycks mig som om antalet deltagare med högre konstutbildning minskar. 
     Vårsalongen har ett vidgat konstbegrepp inbyggt, i år främst vänt mot textil och scenografi. Ovanligt många skulpturer och objekt har kommit med. Fotograferna är få. Bland videofilmerna finns en hel del sevärt.

Centralt placerad är Kent Fernströms ”Varje grop är en grav”. Det är ett jättelikt modellbygge av det gamla Hagalund. Groparna är spåren av rivna kåkar. Myllret av trähus blir snart offer i 1970-talets rivningsvågor, som ska ge plats för miljonprogrammets kolosser som redan tränger in från modellens ena sida. Även skärgården (i mörker) får sin modell. Karl Magnus Peterson skapar i ”Arkipelag 2” en lätt kuslighet kring fyren, lotsstationen och stugorna. Dessa båda stämningsfyllda scenografier får förhoppningsvis i framtiden bättre och mer varaktiga platser än på Vårsalongen.

Ser man till måleriet finns också prov på stämningar. Kristoffer Grip manar fram skuggorna i sin kolteckning och den iranskfödde Ali Naghi Ardalan fångar speglingar, censuren och en fågelskrämma i suggestiva drömscener. Pariserhjulet får rymd och rörelse i Jonas Ellborgs målningar och Christina Rutghers ”Egentligheter” ser jag som ett slags kvardröjande av starka känslor.
     Laggar Jan Tigerstrand bidrar till den surrealistiska vardagen med två teckningar, liksom på sitt sätt Ulrica Lundbergs kolteckning av ett kvinnligt hårsvall, nyligen visad på Konstakademien. Bland porträtten fastnar jag för en serie av Harry Andersson och bland de rätt många stadsvyerna hör Siv Appelqvists till de känsligare.
     Stefan Johansson ordnar sin abstrakta expressionism i rader och former och med Louise Dorphs väl balanserade bild av bilvättande återställs ordningen. Därtill preciserar Joakim Engblom världen med kartbilder i akvarell och Ninna Helena Olsen med exakt abstraktion tiden, till exempel till 1:37 pm.

Juryn har haft ett gott öga till textilkonsten. Sasa Buregren i Bua räds inte det storslagna när hon broderar en väldig svärm av ord ur Finnegans Wake kring författaren James Joyce. Som boende i Bua broderar hon Buatapeten om livet där, men har inte kommit upp i den medeltida Bayeuxtapetens 70 meter.
     Funny Livdotter har broderat nio saker man måste göra varje dag, och i Anna Olssons bildväv ”Vi har tre fina barn och så har vi han” ser vi en kille försvinna mellan husen. Lia Pizarros människor tycks fångade på Salladsfabriken – och den stora fråga som återstår i dessa hårda tider ställs av Malin Bloms tomma björn och vilsna fantasihund: Var sitter själen?

Pseudonymen Max Göran letar i sin video på ett bestämt ställe i ”Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu”, medan Anders Ramsell med sin akvarellversion i sann koloristisk anda hänger på Blade Runner i sin video.
     Lennart Eskilssons film är inspirerad av William Kentridge, men han kan sina saker och Malin Erixons animation är helproffsig. Fredrik Strid gav sig i väg. Han gick 110 mil på 48 dagar med ett podium han målade varje morgon för att fånga insekter, pollen, smuts. Nu ställer han ut denna yta av data som lagrat sig, kanske som en metafor för samlandets och vetenskapens slumpmässighet och omöjliga väg till sanningen.

Bland det tredimensionella går Moa Andersson mot strömmen med sin rökande och vindrickande kvinna "Livsnjuterska". Nyss kommen till detta liv är Inga Hjolmans träskulptur av en kalv, medan Tord Larssons mygga av motordelar kommer från ett tidigare liv på skroten. Finn Ahlgren har satt samman krossat blått porslin till något man på håll slarvigt kan man se som en mingvas. Och att det är hund och husse vi ser i Mats Petterssons lilla skulptur ”Nakna vänner” är klart, men först efter en stund att husse är naken.
Fotografen Anna Berndtson uppträder i aftonklänning med en motorsåg i köket i Ikeas – och hennes – katalog från Saudi-Arabien som från början saknade kvinnor och som hon manipulerat med obeveklig precision. Azra Halilovic visar foton av barn som barnen själva fått färglägga i efterhand. Det kan bli en väg till samtal och förståelse på flera plan. Det är ju så man får vänner: man vågar berätta om sig själv på riktigt.
     För övrigt kan man konstatera att Stockholm dominerar salongen. Från huvudstaden kommer femtio verk, Göteborg sjutton, Linköping sju och från Malmö sex. I övrigt är konstnärerna spridda över södra och mellersta Sverige. Från Norrland kommer bara en handfull.

Stockholm 2013-01-30 © Niels Hebert