Det vimlar inte av jättekvinnor runtom oss, varken till vardags eller i mytologin. Finns de så är de för det mesta underordnade jättar eller män som bestämmer. I Cajsa von Zeipels värld får de en fristad på egna villkor och i gigantiskt format. Men, tänker jag, jag skulle inte vilja träffa någon av dem mitt i natten på en mörk gata.
     På Eskilstuna konstmuseum visar hon till den 19 maj sju skulpturer i olika storlekar, mest large och x-large. Den suggestiva belysningen med svarta skuggor på väggen förstärker figurernas aggressiva utstrålning.

Det senaste tillskottet ”Hello Good bye” är en över fem meter hög vit figur, anorektiskt mager och manhaftig där hon står i kängor, som på ett podium, med kroppen i en häftig vridning. Posen är klassisk, proportionerna är förvridna enligt en tradition sedan grekernas finurliga lösning för utsmyckning på hög höjd, anpassad för en förhållandevis liten betraktare på marken: stora huvuden och korta ben. Flätan som på en annan Pippi flyger åt ett håll, den vassa armbågen sticker ut åt ett annat. Snart kommer hon att stå mitt i en rondell i Sverige.

Det är så von Zeipels kvinnor är formade: till synes aggressiva och sig själva nog. Magra, beniga, knappt påklädda poserar de i ställningar som kan uppfattas som utmanande. Mycket okvinnliga i sin framtoning bryter de en tradition av kvinnoskildringar i konsten. En bit in på 1900-talets offentliga skulpturproduktion befriades den nakna kvinnokroppen från mytologiska övertoner. För det mesta hölls hon dock kvar i hemmets och naturens hägn och hos barn och snälla djur. Hos Cajsa von Zeipels karaktärer finns inte ens skymten av att vilja behaga längre. De skildras i sin egen rätt som subjekt. Det är de som har kontrollen. Som betraktare får vi ta detta ad notam och se våra egna föreställningar och förväntningar om makt och kön blottade.

Provokativt, skrämmande eller oskyldigt sanningssägande? Cajsa von Zeipel gestaltar samtidigt något som är en verklighet för unga kvinnor i en subkultur, i en ålder då identitetssökande och tänjande av gränser står i fokus. Skulpturerna gestaltar unga tjejer med hästsvans och platåskor, en grupp som upprättar egna spelregler i narcissistisk instängdhet. Kroppen är en fri spelplats för den sortens nyfikenhet och lekar som inte räds våld, tvång och förnedring. Psykologiska komplikationer döljs bakom figurernas tomma blickar, sensuellt öppna läppar och gester styrda av begär eller rädsla. De finslammade lena gipsytorna talar bedrägligt om oskuldsfullhet. Det är modigt och de väcker starka känslor. Och det är mycket bra.

Eskilstuna 2013-04-03 © Kristina Mezei