Samtidskonstens självreflexioner är välförgrenade. Som en högst privat miljöskildring, som assemblage av förtroligt privata attiraljer, som uppenbara identifikationer med avbildade figurer.
     Eller, som hos Gertrud Alfredsson, som en (med konstnärens egna ord) privat botaniserad ”drömd verklighet”. Likt drömmens zombievarelser står hennes egenartade, uppklädda dockor uppställda mot betraktaren – isolerade i ett rum bakom gul-svart avskärmningstape (Dagen då allt slutade ske).

Men flest – och mest signifikanta – är konstnärens blyertsteckningar: av det guppande kvinnohuvudet på en kal kulle (utan titel), av den sovande figuren ur vars mun bilder av livets sammelsurium sprudlar ut (utan titel), av de fantasyartade krigarna i det skogsklädda berglandskapet (Resenären (Warhammer)).
     Automatismen (eller bilden av automatism) går inte att ta miste på. Bilderna ger ett opretentiöst, nästan terapeutiskt, intryck. Och vad kan bättre än blyerts signalera det okontrollerade, en oplanerad och fritt löpande ”telefonklotterestetik”?
     Till detta texterna: spontanistiskt existentiella rader, feministiska relationsbryderier, kärlek och livsbejakelse: ”Blodet pumpar och du vill nära dina inre mosslandskap /…/ Hurra vad jag är glad om du vill /…/ Det var bara kärlek det handlade om /…/ Den som sätter fingrarna i denna burk får lida helvetets kval”.

Det går i och för sig att invända mot dysterheten i Alfredssons självbespegling. Att automatismen par excellence (åter) tjänar som dörröppnare för själslivets kaotiskt relationsstormande otillfredsställelse (motsatt dess mer sällan förekommande lyckobejakelse). Vad finns, till exempel, längre kvar av emblematisk laddning i tårar av brustna hjärtan – som rinner nedför en kind (Rita, det outtalade, det glömda)?
     Men det är antagligen att läsa Alfredsson för snävt. Bilden av en irrande prinsessa på dekis i en stor skog (Episod 1) är mer galghumoristisk än dyster. Och hennes egenartade dockor är nog i ärlighetens namn snarare del i förskolans oskyldiga dockteaterföreställning än några skräckfilmszombies. Alfredsson har tvivelsutan ett mångtydbart språk.

Malmö 2014-08-27 © Martin Hägg