Få konstpresentationer i Stockholm, om ens någon, kan för närvarande mäta sig med Roger Ballens "Theater of the Absurd" vad gäller tyngd och gestaltad mänsklig svärta. Hans utställning får mycket annat på konstscenen att framstå som klichéer och ytlig kosmetik.
     Den sänkning av "människan till människan" som Ekelöf anropar har här sin visuella utpost. Själv refererar Roger Ballen aforistiskt till Camus och Sartres existentiella tankegods. Och självklart tangeras även Samuel Becketts reflektioner kring det meningslösa i att söka mening. Den Sydafrikaboende amerikanen Ballen rör sig obehindrat mellan äcklet och euforin.

En naturlig och rimligt kongenial, litterär referens skulle annars kunna vara Antonin Artoud och hans "Smärtans teater" eller "Dagbok från helvetet". Främst gäller detta Ballens senare verk: "Asylum of the Birds" (2012) där han skildrar utstötta, missbrukare och nollmänniskor som lever i en excentrisk och skitig symbios med fåglar, möss och andra djur. 
     Den sex minuter långa film som skildrar mötet med denna märkliga undre värld visas på utställningen, men går även att finna på Youtube. Det är en skräckfilmsestetisk historia som stundtals får det att vända sig i magen.
     Roger Ballen är här knappast ute efter att roa eller underhålla. Smuts, äckel och blod (i svart-vitt) är återkommande inslag. Men han tappar aldrig den konstnärligt/estetiska skärpan; med minutiös noggrannhet arrangerar han sina scenerier med aktiv hjälp av uteliggarna. Kompositionerna är stringenta och omsorgsfullt beräknade; linjer och former samspelar på ett närmast abstrakt sätt.

"Lunchtime, Shadow Chamber", 2001 © Roger Ballen	"Mimicry, Boarding House", 2005 © Roger Ballen

Att gestalta en abstraktion, att ge fysisk form åt en tanke, tillhör bildkonstnärens mer svårbemästrade uppgifter. Tingen, eller det som redan existerar i en yttre värld, faller naturligare på plats. Men det avskräcker inte Roger Ballen. I hans känslostyrda sätt att beskriva människans meningslösa sökande används metoder som tycks inspirerade av slapstick-filmer (exempelvis i "Crawling Man" eller "Head below Wires"). Med en fot i dyngan och en i litteraturen balanserar han på den tunna linjen mellan hopp och förtvivlan, mellan insikten om vår obotliga ensamhet och ett gapflabb med tandlöst grin.

I Fotografiskas omfattande presentation vänder sig Roger Ballen direkt till konungen inom oss, till den del som bär vår mentala styrka och insikt. Han låter oss välja, han bjuder oss bilder, dramer, scenerier – otvetydiga tecken på mänsklig misär och utanförskap. Sammanhangen kan tyckas motbjudande, integritetskränkande rent av. Men med underförstådd hänvisning till det ansvar som också mottagaren bär undviker han dömandet.
     Det är där vi som betraktare måste Ekelöfsänka oss och se Roger Ballens mycket särartade personage som rimligt och sant. Kanske också se absurditeterna, de förmänskligade tecknen och de huvudlösa fåglarna som reflektioner i Godots skinande skrattspegel.

Stockholm 2014-04-02 © Leif Mattsson