Nygårds Karin Bengtssons kvinnor och män viker – blygt eller är det räddhågset? – undan från betraktaren. Är den stående kvinnan (i White Corridor) vid spegeldörren alls kontaktbar? Går det lättare med den sittande pojken vid det ljusa fönstret (Sitting in White Room)? Antagligen inte, gestalterna är uppfyllda av en frånvarande andlighet, för sig själva utanför den synliga världen.

Bengtssons bilder påminner starkt om en annan konstnär i en annan tid. Dansken Vilhelm Hammershøi gestaltade vid förra sekelskiftet samma slags undflyenden, samma enkla rumsinteriörer, fönsterljus och spegeldörrar. Närheten till Hammershøi innebär också en stilistisk närhet till renässansen och barocken – till Rembrandts klärobskyrmåleri, Vermeers svunna högreståndshem eller någon av tidens alla stilleben-hyperrealister.
     Ett konsthistoriskt inkännande var allt annat än comme-il-faut på Hammershøis tid. Bengtsson själv bygger vidare på den samtida fotokonstens självpåtagna efterliknanderoll – på en slags konsthistorisk sammanfattning, på ett bokslut eller en redovisning av fotografiets förmåga till överblick.

Detta medvetna, stilistiska grepp reser i alla fall två frågor: vad säger oss ingången om synen på konsten/konstnärsrollen och vad händer i teknikskiftet – i mötet mellan måleri (det gamla) och foto (det nya)?
    Ett kritiskt svar – och då tar jag i –  skulle kunna formuleras utslätning. Kvinnans poser i Dum som en åsna, Bättre brödlös än rådlös och Reading Woman påminner så starkt om ett daterat måleri att fototekniken närmast blir en förytligad upprepning. Som en poesi som (med fotografiets hjälp) gjorts alltför närvarande – och därmed förlorat sin magi.
     Men här finns naturligtvis – här är jag mer uppriktig – dimensioner av intresse, dimensioner intimt förbundna med identifikation (konstnärens, betraktarens), närhet (till vardagen) och, vilket är en motsättning, till bilden av ”verkligheten” som något i alla lägen iscensatt.
     För Nygårds Karin Bengtssons verklighet är mer än en duplicering av ett (Hammershøis) renässans- och barocktema. I sin mest esteticerat raffinerade form, uttrycker den en ultimat form av kontrollerat perspektiv. Ett konstnärligt självförtroende som inger tillit. 

Höganäs 2014-04-16 © Martin Hägg