Sedan Hillevi Berglunds senaste galleripresentation i Stockholm (2011) har något tillkommit och annat fallit bort. Fokus ligger nu mer på den målade bilden och i mindre utsträckning på objektbaserade experiment. I sak förändrar det egentligen ingenting, och för konstnären själv är det kanske inte ens noterbart. Det experimentella har istället flyttat in i målningarna, i den avancerade, mönsterverkande tekniken, i de kontrollerade rinningarna som först ter sig slumpartade.

Den tematiska omslutningen är denna gång "hus" i diverse skepnader: från Monopolhus till hyddor, tält och kojor. Huset som ikon är kanske den mest signifikativt mänskliga trygghetssymbolen: skydd och värme, plats för social samvaro och privat sfär. Här tillåts jaget vara unikum utan omedelbar extern interferens.
     I det privata, i den mentalt sett innersta kretsen, skapas och traderas också ett språk, ett tilltal. Där bygger orden bild, de ord som Berglund bär med sig som värdefulla smycken. I katalogen får de breda ut sig likt konkretistisk poesi, som ord-bild-byggen av lyrikern Bengt Emil Johnson.

På utställningen är de betydelsebärande orden denna gång något nedtonade, de svävar anade men outtalade i den installatoriska presentationen. Istället skapas ett spel mellan de skulpturala husen på podier och de välstrukturerade oljemålningarna, eller kanske bättre uttryckt: en ekoliknande visuell spegling. Till detta tillför de mer tittskåpsartade bildrummen i akvarellerna tempererande egenskaper, tekniskt och innehållsligt. De tjänar som kontrast mot de stundtals rytmiskt kretskortsliknande mönstermålningarna.
       Bildspråkligt rör det sig således om tre delvis divergerande dialekter, tre tilltal som genom presentationen blir till ett – en entitet i så mening att husen, tingen och objekten framstår som något mer än den fysiska begränsningen indikerar.

Stockholm 2014-11-25 © Leif Mattsson