Camilla Bergman visar porträtt i form av byster, teckningar, skulptur och keramik på Kulturmagasinet i Sundsvall. Utställningen består dels av (de nya) porträtten, dels av verk som går tillbaka till 1980-talet.
      Bergman formar sina skulpturer i betong. Ibland bemålar hon porträtten svagt, ibland lägger hon till en liten markering av keramik. Betongens porer får mig att tänka på hud och närhet.

Både renässansens och 1800-talsklassicismens konstnärer kastade blickar mot antikens Grekland. Camilla Bergman är hemtam i det faraoniska Egypten och i tvåflodslandet vid Eufrat och Tigris, men utan ambitionen att imitera. Hon berättar, som jag tolkar det, om människor hon mött. Det kan vara en poet, en ung musiker, en kvinna som heter Ulla, en brandman med sin kompis (en hund) eller, för den delen, Flora med solskivans guld i hattbrättet.
     Ansatsen är inte realism. Något frigör Camilla Bergmans porträtt och skapar en balansakt mellan individen och evigheten. Trots sin stillsamma framtoning tycks dessa människor fyllda av liv i motsats till gestaltningen av myter och ideal. De är inget annat än sig själva och sina inre upplevelser – och vilka de upplevelserna är får betraktaren begrunda.

Vid Lejontrappan intill Brunnsparken i Göteborg vilar två stora lejon i brons av Camilla Bergman. Lejonen som form och symbol har följt henne länge. I förantikens städer vaktade lejon vid stadsportarna, men djuren blir i Camilla Bergmans teckningar en mer mångtydig gestalt av kraft, vildhet, ordning, frihet och visdom.
      I utställningen finns också en relief – Urd och Ratatorsk. Urd var en av den isländska sagans tre nornor och det förflutnas ödesgudinna. Urd håller ekorren Ratatosk ömt i famnen. Ekorren brukade förmedla vassa repliker mellan örnen i världsträdet Yggdrasils topp och draken Nidhögg vid rötterna – en orosande med magiska krafter, en som nog måste finnas i all skapad verklighet för att den inte ska stelna.

Sundsvall 2014-10-10 © Niels Hebert