I Ann Böttchers utställning möts man av ett flertal stora tunga, mörklaserade furubokhyllor ställda rätlinjigt i två rader. På vardera gavel av dessa hyllor finns en detaljerad teckning av ett träd. Bokhyllorna verkar vara readymades från tidigt 1900-tal. På väggarna i detta rum hänger också svartvita foton av en stad. På väggen i det inre rummet finns en virkad grönaktig matta i en något ovanlig form och ett foto, också grönaktigt, av en rund form i landskapet.
     Jag står rätt ställd inför dessa objekt, foton och teckningar. Utställningen är tät men de ingående enheternas förbindelse med varandra nästan omöjlig att förstå.

I Ebba Matz installation finns en berättelse nedtecknad med naiv stil på väggen en bit in i galleriet. Det är en dröm, i vilken en järnhandel på Rue Rivoli och "att spela luffarchack med Marcel Duchamps musa" har betydelse.
    I den yttre delen av galleriet hänger rutiga herrskjortor med luffarschacksbroderier. Där finns också lådfronter likt minimalistiska skulpturer monterade på väggen. Ett tungt skrivbord vars ovanligaste "egenskap" är att två linor med konformade lod löper från taket och ned genom bordet.

När det gäller Ann Böttchers utställning hjälper mig galleristen in på det avsedda spåret. Bokhyllorna och fotona kommer från Lofoten och har att göra med krig och nazianstrykning. Det gröna som hänger associeras med uniformer. Hyllorna kommer från ett hus som använts som högkvarter av nazister och träden som tecknats av finns också på Lofoten. Furorna som var förlagor har huggits ned och ligger staplade utanför ett hus.
     Detta innehåll, denna bakomliggande berättelse som onekligen gör presentationen mer spännande, finns inte manifesterad i rummet. Gestaltningen av sammanhanget brister, och störst behållning ger de minutiöst utförda små teckningarna.

Installation: "Duchamp, Babitz & Matz" © Ebba Matz. Foto Jean-Baptiste Beranger

Ebba Matz är generösare i sin presentation, hon ger oss den nedskrivna drömmen, men riskerar därmed att objekten närmar sig illustrationer. Skjortorna är vackra men blir mest ett uttryck för skolflicksaktig beundran inför det manliga geniet, och lådfronterna tar form av minimalistiska, snygga lådor i en gammal järnaffär.
     Och hur hänger skrivbordet ihop med drömmen? Bara för att drömmen finns nedtecknad förutsätter jag att alla objekt skall förhålla sig till denna. Det är lite synd för skrivbordet, med sin hantverksmässigt bearbetade yta, är magnifikt i sin autonomi – en mycket märklig pjäs som fungerar utmärkt i sin egen rätt. Bordet är massivt och manligt, och de två loden känns brutala i sin förmåga att röra sig rakt genom tidsskikt av trä och metall.

Det är inte ovanligt nuförtiden att en konstnär inspireras av en berättelse till att göra installationer. Eller att en komplex materiell installation förmår ”utsöndra” en berättelse. Problemet uppstår när den talade eller skrivna historien blir till facit för gestaltningen.
     Ett motsatt problem uppstår om enheterna i utställningen inte hakar i varandra tillräckligt självklart. Åskådaren måste då fylla i för mycket själv, om hen ens bryr sig. Och hur ska man veta att man hamnat rätt? Alla associationer kan knappast vara lika giltiga.
    Ann Böttcher och Ebba Matz går här sköra balansgångar mellan det obegripliga och det övertydliga.

Stockholm 2014-12-03 © Gunilla Bandolin
Konstnär och Professor i Konst på Konstfackskolan, Stockholm