Äntligen, frestas jag utropa, visas en större separatutställning med Erland Brand, nu dryga 90 år, på Konsthallen i Göteborg. Det är en presentation av ett av de stora konstnärskapen i Göteborg, men förvisso ingen traditionell retrospektiv utställning. Urvalet är koncentrerat till två återkommande teman hos Erland Brand. Det är den egna huvudformen, mestadels i form av målningar och collage och sedan är det hans svarta tuschteckningar, oftast landskap. Det är en omfattande utställning med drygt 300 målningar och över 300 teckningar. I programbladet skriver konsthallschefen Mikael Nanfeldt, att han vill fördjupa bilden av ett processbaserat arbete. Det är med andra ord en högst levande och nu pågående process vi får ta del av.

Det som möter i den stora hallen är ett landskap av glasmontrar i bordshöjd. De breder ut sig som en labyrint att vandra runt i. Där ligger teckningarna utspridda i ett oregelbundet mönster utan kronologins begränsningar. I teckningarna får vi följa med på en flygtur över klotet och blicka ned på jordytans grafiska uttryck. Där de svarta strecken ger associationer till nyplöjda åkrar, vulkanutbrott, gytter av hus och vägar. Människans spår på jordytan i abstrakt form.

Utställningsvy

De trehundra målningarna utgår från en och samma form: huvudet – jaget. Det är fascinerande hur detta till synes enkla motiv kan varieras. Ansiktsdragen är mer eller mindre upplösta och kvar blir ögonen. Inte ett par ögon, som ser sig själv i spegeln utan ett par ögon, som blickar ut över en omvärld. Kring huvudformen uppstår händelser. Ett moln av rosa toner kan sväva ut på ena sidan huvudet, som för dagen har ett fridfullt uttryck. Det är med en osviklig färgsäkerhet dessa formationer inkorporeras i målningarna. En målning har ett närmast aggressivt ansiktsuttryck, omgivet av ett skräpcollage.
     Jordklotet sett uppifrån återkommer ofta. Det maniska nätet av små, små rutor finns också med. Målningarna är ett makrokosmos och ett mikrokosmos på samma gång. Huvuden som övergår i landskap är en titel, som återkommer. Huvudformen, som är Erland Brands egen, är på en gång djupt personlig och samtidigt allmängiltig. Liksom Helene Schjerfbecks självporträtt, där hon mot slutet av sitt liv reducerade sina anletsdrag till nästan abstrakt form.

Konsthallens utställningsrum återfår något av sin forna skönhet med den här utställningen, som är ljus och luftig. Det är också en intressant rumslig lösning i presentationen av teckningarna. Ett av rummen visar en historisk tillbakablick, som handlar om konstskolan Valand och den tid då Erland Brand studerade där.
     Med manisk precision och koncentration gestaltar Erland Brand sitt forskande om den mänskliga existensen i en tidlös och närmast musikalisk serie självporträtt. Som också betonas i hängningen av de trehundra målningarna i rad efter rad, som notskrift reducerade till det som är lika för oss alla.

Göteborg 2014-03-26 © Berit Jonsvik (text och foto)