I  början av Yngve Brothéns utställning på Trollhättans konsthall ser man hans film av Trollhättefallen som forsar vilt och vitt skummande. Ur strömmen virvlar bilder upp. Ömsom snapshots ur historien, ömsom från vår tids Trollhättan. Fragmenten blandas och strömmar iväg. Allt är i rörelse. Frågan är när ”nu” börjar och om ”då” nånsin slutar.

Utställningen, som heter "Rummet i rummet", är gjord specifikt för Trollhättans konsthall. Brothén har i över ett år sökt material till sitt projekt om Trollhättan i ett stort bildarkiv (Innovatum), studerat, intervjuat folk på stan och fotograferat. På så sätt har han grävt sig allt djupare ned i staden och dess historia i ett försök att både frilägga säreget och allmängiltigt.

Brothén skapar olika sätt att se på de spridda öar av fragment som bygger minnena. Och han låter oss erfara hur nya bilder förändrar de gamla, och vise versa, i en kontinuerlig dialektik som skapar betydelse. Här visas en redovisning i olika konstnärliga tekniker och uttryck i många lager.
     Någon enkel helhetsbild går förstås inte att skapa av Trollhättan. Temat är staden, men kanske handlar det ändå mer om konstnärliga strategier och uttrycksmedel för att hitta relevanta sätt att frambringa bilder av en stad i ständig förvandling.

"Förbrukad V-IV" (Tre glas), 2014, 100x100 cm © Yngve Brothén

Konstnären har gjort en serie målningar speciellt för projektet. De är utförda i den komplicerade teknik som gett honom (det något fåniga) epitetet baklängesmålaren. Han målar, ofta efter fotoförlaga, på glas i en lika säreget avig som verkningsfull teknik och låter duken fästa i målningen. Sedan drar han av duken och målningen följer med. Den blir då helt slät, men med sprickor och fläckar av färgsläpp. Tiden blir påtagligt närvarande i målningarna liksom i den övriga konsten.

Det finns ett släktskap med Dick Bengtsson i uttrycket. På en målning ser man ett stabilt borgerligt hus i sönderfall, ett sargat minne från bättre tider. Han har gett målningen titeln ”Palestina”. Inte bara tiden tränger sig på, utan också världen. Inte bara det visuella utan också det intellektuella.
     I flera av bilderna har han lagt olika tidslager på varandra. ”Då” möter ”nu” genom att två bilder kopieras ihop. Här kan en gammal person möta sig själv som barn, som i knuten på tidslinjen i en av Borges noveller.

Olika kannor som använts i fabrikerna har packats in i svart tyg, som i sorg för att deras nytta som bruksföremål är förbrukad, och att de nu förpassats in i symbolernas ekokammare.
     På några stora maskiner sitter ugglor. Fastän blinda, ser de ut som om de ser, där de metaforiskt ruvar på sina hemligheter med vita ögon.
     Några instrumentpaneler byggda liksom för evigheten, monterade på tjocka marmorskivor, ligger nu efter sin pensionering uttjänta för sitt ursprungsändamål. De visar sina tidigare dolda baksidor som får fungera som konst i postindustrialismens tid, på samma sätt som lokalen de visas i givits nya förtecken med något av det gamla kvar.

Trollhättan 2014-09-19 © Bo Borg