En duk i monumentalformatet 236 x 249 cm möter betraktaren i galleriets entrérum. Den är utsträckt av två stålskenor och hänger fritt i rummet så att man kan gå runt. Baksidans juteväv är alltså lika viktig som framsidans vita yta, som vid en närmare titt har en del skavanker. I galleriets informationsblad kan man läsa att det är ett stycke väggtapet från en nu riven tillbyggnad på Den Frie- Centre of Contemporar Art i Köpenhamn. Under åren har väggarna bättrats på med ny färg, varför tapeten till sist blivit snarlik en tjock målarduk.

Som kontrast till detta hänger i det bortre av de intilliggande rummen en serie abstrakta målningar i lyriskt skimrande kulörer. Inte heller de är målade i konventionell mening. Titanskivor har sänkts ner i syrabad och via elektrolys fått nyanser och skiftningar. Tekniken ger till synes av sig själv kulörer i simultankontrast och en atmosfärisk rumskänsla via kombinationer av ljus- och skuggfärger. ”Målningarna” hålls samman genom storleken och hängningen i en rad som rutorna i en film. De vinner på att ses som ett enda verk och en motpol till den tomma vita duken i första rummet.
     Vad som samtidigt knyter ihop är att både den och plåtmålningarna saknar innehåll i konventionell mening. Istället bär de med sig historierna om hur de blivit till. På den vita duken går det att se längs kanten hur den skurits ut ur konsthallsväggen och på dess baksida finns spåren av vävlim. I ”målningarna” kan man följa hur konstnären genom att skrapa och maska av försökt parera ett skeende han inte kunnat kontrollera. Han har gått på upptäcktsfärd i en plåtbit utan att veta vad som väntar bakom nästa syrabad. Färger, former och linjer springer iväg, sträcker ut eller kurar ihop. Istället för att måla av något levande, skapas ett levande skeende. Det är sublimt och som innehåll räcker det gott.

Stockholm 2014-02-05 © Bengt Jahnsson-Wennberg