Något övergripande tema är varken uttalat eller nödvändigt för Dawid och Anders Widoff – här i deras första gemensamma utställning. Det finns redan en naturlig samklang och även om ”partiturerna” skiljer sig åt hakar de i varandra, osökt och okonstlat. Letas det ändå beröringspunkter kan det icke-språkliga utgångsläget möjligen vara en.
     Men kanske är inte en musikalisk metafor den rätta, trots allt. För hos Dawid finns en kontrollerad tystnad, som varken låter sig fångas eller förklaras. Hans stora digitalt arbetade fotografier av siffror och nummer mot en tom grund i vitt, rött eller blått, berättar så att säga - ingenting. Inte heller ger de några associationer utan stannar möjligen i frågan om vad som är numrerat. Och något svar lär vi inte få av Dawid; numren är hans personliga tecken, en förenkling, ett slags ram.

Ulf Linde framhåller i ”Mot fotografiet” (1989) att han ser en samhörighet mellan Dawids fotografier och det måleriet kan åstadkomma. Den insikten har haft bäring sedan dess. För när Dawid plockar upp tappade nummerlappar i ostaffären, fotograferar dem och använder sig av mediets inbyggda möjligheter, är det inte fotografiet per se ögat tar fasta på – snarare då illusionen av en yta – eller en icke-yta. Talar vi om gränsen mellan måleri och fotografi så lär Dawid ha suddat ut den för länge sedan.

Ur serien "#B (99), (07)" © Dawid

I ett av de mindre rummen finns sju målningar ur sviten ”Odessa revisited” av Anders Widoff. I sitt ursprung bestod sviten av 170 målningar och presenterades som en gigantisk bildvägg. Nu är flödet nedkortat till några ”muttrande” strofer, ett avsnitt ur en inre monolog där ibland ett klagande, ibland en tillsägelse: ”truten anders”, blandas med en flyktig kolorit på den tunna ritfilmen.
     Widoffs välkända rutmönster finns inte här, men en genklang av metoden att söka det osedda i vardagen är signifikativ för några av skulpturerna: en bit bröd i brons, uppskuret med snittytan blottad; en lätt tilltygad sko placerad på ett stenfragment – kanske en boplatsens sten, kanske en trygghetsprincip.

Det intuitiva draget i Widoffs verk, leder ibland till aningen disparata uttryck. Inget fel i det – snarare ett signum för Widoff: ett sökande ”lite utanför det överenskomna”, som han själv uttrycker det. Verket ”Red” – en plasthink med rester av betong och en uppstoppad domherre på botten – blir i kontrasten till två tunga bronshuvuden föreställande bodhisattvor, trots allt inte bara en ”kul” detalj; det handlar snarare om samma fråga rörande tillståndet i världen: om arbete, solidaritet och jämvikt.

I en egen del av utställningen presenterar Dawid och Widoff ett samarbetsnummer: Ianus som bronsskulptur (Widoff) och fyra fotografier av densamma (Dawid). Mytologins Ianus, en metafor för mänsklighetens komplexa natur, har här fått en utstickande balk mellan sina  två huvuden. Dess inbyggda tvetydighet manifesteras i Dawids fotografier, där balkens påträngande linje i en av bilderna förvandlas till ett silvermärke.

Norrköping 2014-10-22 © Lotta Ekfeldt