Det är inte ofta det göteborgska samtidsmåleriet exponeras rättframt och okomplicerat i grupputställningar för Stockholms luttrade konstpublik. I utställningen "Dear Bedfellows, Dear Painting" sker dock detta. Och även om det inte är helt lätt att bedöma hur västkust-representativa dessa fem konstnärer är, är det alltid intressant att söka eventuella likheter, olikheter och konstnärliga dialekter. Att vädra ut lite regionalt baserade fördomar är alltid nyttigt.
      Men resonemanget om arvet från den tidigare Göteborgskolorismen får vi nog lägga på hyllan. Dagens konstnärer är mer globaliserade än så. Snarast är det hädiskt/måleriska tillämpningar från Berlin eller ett estetiskt/mentalt utvidgande från New York som intresserar.

"Nighttime Anytime", 2013 © Marie Dahlstrand

Jag kan föreställa mig att de vackra men relativt svårdisponerade rummen i Fullersta Gård får utställande konstnärer att utbrista i både hyllningar och förbannelser. Men när verken, som på den aktuella presentationen, ofta bärs av sin egen konstnärliga kraft, fungerar det riktigt bra även i detta sammanhang. Rummens estetiska brus tystnar, spegeldörrar och kakelugnar tycks liksom försvinna.
      Så varför den samlande titeln "Bedfellows..."? Man kan förmoda att konstnärerna är eller har varit par i någon konstellation, men helt entydigt är det inte. Arbetskamrater är de uppenbarligen, och självklart intresserade (och inspirerade) av varandras arbeten. Kanske räcker det som tematiskt sammanförande.

Intressant är den i flera fall så experimentellt exotiska tonen man finner hos Eric Magassa och Daniel EKTA Götesson, samt i vissa av Marie Dahlstrands verk. Där finns ett tydligt primitivistisk drag – hos Magassa och EKTA med klart dadaistiskt anslag. De två senares "klonkigt kluriga" träskulpturer lyfter utställningen, fyller den med en lekfull och avväpnande blasfemi. Associationer går till så skilda konstnärer som Sophie Taeuber och Rune Rydelius – utan att (glädjande nog) riktigt lyckas ringa in tillämpningarna.
       Måleriskt sett närmar sig Dahlstrand i dessa verk det exotiskt textila, relativt långt ifrån den urbana värld jag tidigare sätt henne bearbeta. Det är djungellikt och färgrytmiskt.
      Ekta och Magassa närmar sig en mer rå action-painting-modell. På gott och ont: de satsar högt, det må bära eller brista. Men när det stämmer, som i ett par starkt gatuexpressiva målningar, är det bara att säga tack och amen.

"April Maneuvers", 2014 © Eric Magassa

Alexandra Severinsson och Beatrice Marklund skiljer sig märkbart från de övriga i gruppen. De är mer konkretistiskt undersökande, de bygger världar med geometriska förtecken.
     Severinssons överlagrade bilder kan tyda på (en eventuellt omedveten) inspiration från datorgrafik, åtminstone vad det gäller de överlappande skiktens varierade strukturer. Det är intressant att söka reda ut de bildmässiga hierarkierna i målningar med sådan skiktad komplexitet som dessa. Diagonalerna spelar hard-edge-likt med hjälp av (den imaginära?) maskeringstejpen.
     Beatrice Marklund är en om möjligt ännu mer främmande fågel i samlingen då hon ger sig in i undersökningar av industriella mönster och ytmässighetens rytmiska kraft. Femtiotalets tillämpade dekorintresse går igen – då den nya tidens formspråk, nu aningen överexploaterat i retrosökandets ljus. Kanske är det också hon som lider mest av rummens dominanta karaktär; det skulle vara intressant att se hennes verk i en mer klassisk presentation i den vita kuben.

Visst är det värt att bege sig till Huddinge för att få lite västkustluft i lungorna. Men om den skiljer sig så särdeles mycket från den östkustska skall jag låta vara osagt. Det är lätt att ur ett snävt urval läsa in trender som egentligen inte finns. Bättre då att se dessa göteborgsverksamma konstnärer som individuellt representativa. Det räcker.

Stockholm 2014-11-05 © Leif Mattsson