Nyfikenheten väcks alltid vid mötet med nya konstnärskap där klassisk bildproblematik ställs på ända. Det gäller i allra högsta grad Dit-Cilinns vars ikonografi vid första anblicken ter sig som en symbios mellan primitivism och Art Deco. Men inget av dessa två begrepp täcker helt in den symbolproblematik Dit-Celinn arbetar med. Den materialtekniska lekfullheten och mångfalden (gummi, plast, aluminium, hästdynga, svampar, blad m.m.) i kombination med i vissa fall rent dekorativa och ornamentala inslag gör verken tidsmässigt svårplacerade. Och det är nog en del av poängen som jag uppfattar det.

Dit-Cilinn har en bred bas att stå på: utbildad på Valand i Göteborg och Konsthögskolan i Stockholm samt California College of Arts i San Francisco. Hon har varit verksam i Berlin under de senaste åren men spenderat en hel del tid i USA, vilket knappast förvånar med tanke på hennes sökande inom alternativa bildspråkliga domäner.

"White Lilly", 2014 , trä, signalraket, vinyl m.m. © Dit-Cilinn

Anslaget är poetiskt och sökande med tydliga drag av New Age. De transcendentala värdena betonas, exempelvis i den enigmatiska meditationskryptan "White Lilly", samtidigt som många av de övriga objekten är tydligt verksimmanenta – allt tycks ske inom ett slutet bildrum, betonat av materialets fysiska begränsningar. Men man kan också se flera av objekten som ett slags ikoner bortanför de ordinära konstbegreppen, ett slags bönebilder av okänd ekumenisk härkomst.
     Den andliga överbyggnaden förstärks och betonas också av den bibringade texten av Jonatan Ahlm Brenander, en i sammanhanget mer devot och poetiserande än upplysande text. Den glänser inte av nödvändighetens skimmer och skulle kanske kunna kompletteras med något mer processbeskrivande, något som ger fler ingångar (om verken nödvändigtvis måste ledsagas av ord).

Utställningen och sammanställningen av verk är inte helt oproblematisk; man anar en viss begriplig ambivalens i hur objekten bäst bör presenteras. Teknisk sätt finns många vassa diagonaler, sneda vinklar och en viss kylighet i materialvalet. Som motpol finns de lyriskt sensuella, ikonliknande bilderna där löv på ett valörmässigt intrikat sätt bildar organiska abstraktioner. De är utställningens ankare, det är i dem Dit-Cilinn så tydligt skiljer ut sig. Där blir hennes tilltal också betydligt mer personligt.

Stockholm 2014-09-01 © Leif Mattsson