Bilden när, bär och föder, ger börd eller näring åt föreställningen om verkligheten – den som vi tillsammans mångögda aldrig gemensamt eller fullt ut får syn på. Bilden som börda är den mångtydiga titel som Marlene Dumas tillägnat sin retrospektiva utställning och turné som i början av september inleddes på Stedelijk museum, Amsterdam, och som efter årsskiftet går vidare till Tate Modern, London, och senare till Fondation Beyeler , Basel.

Bördig från Sydafrika, utbildad och verksam i Holland har Marlene Dumas sökarljus sedan 1980-talet varit inställt på att undersöka ”bilden” det fotografiskt registrerade avtryckets åstadkomna världar. De viktiga ögonblicken, eller avtryckarklicken, som förevigat och kapslat in ett utsnitt ur tiden är hennes skafferi i form av tidningsklipp, vykort och reproducerade förlagor. Dessa föder måleriet som med mullvadsliknande taktil precision översätter eller sublimerar ögonblicken och återger dem möjlighet att expandera rumsligt och tidsligt – på det vis som mänsklig hjärnas och hands växelvist förande dans förmår tillföra.

Orden och texten tillhör även Marlene Dumas domän, kommenterade och poetiserande över sina intresseområdens frågor. I dess mest kondenserade form låter de: ”It is very simple/ Eros is about coming/ And death/ About going/ somewhere.”
     Hon berättar i många sammanhang om sin sydafrikanska uppväxts förhållanden och betydelsen av att leva i ett rasskiktat samhälle. Samtidigt vittnar hon om en isolerad värld, dit TV:n, den rörliga nyhetsbilden, nådde först på 1970-talet när hon var på väg därifrån. Det var den tryckta bilden som förmedlade världen, den vars innehåll och kända ansikten skapade historien. Kanske skiljer det sig från dagens bildflöden, där det ikoniska porträttet inte lika lätt får fäste i dialogens och reflekterandets spår. Magasinens kändisar och de snygga tjejer hittade tidigt in i den febrilt unga tecknerskan vid sidan av konstruerade värld, i vilken möjligheten att bli konstnär inte hade erfarits.

"Alfa" och "Stern", 2004, opd © Marlene Dumas

Det tog en bit in på 1980-talet innan Marlene Dumas systematiskt valde att genom färgen, den vattenbaserade eller oljan, låta upplevelsen av bilden utsparas, förenklas och förmedlas genom måleriet. I samklang med tiden lyckas hon inympa i detta medium en känsla för samtidens frågor och hon upptogs i kretsen som dokumenterande sökte eller uppsökte dem, ur rätt kodade perspektiv. Det är dock att förminska henne. Hon är det allmänmänskligas advokat men ur ett underifrånperspektiv, framhäver dem som behöver tröstas och som orättvisan fått grepp om. Lika känslig är hon för människans kärleks- och driftstörst efter framgång och liv som för rädslan och fascinationen för misslyckande och död. 

Malmö konsthalls ledning var framsynt redan i mitten av 1990-talet och visade en utställning med en av de absolut viktigaste målarna i sin generation som frigjord inte går att etikettera i en modern- eller postmodern ram. Akvarellen som är ett av hennes viktiga uttryck har visats i Skärhamn. Man skulle kunna tycka att hon vore som klippt och skuren för en större manifestation på Moderna Museet, utifrån dess uttalade ambition att lyfta fram de betydande kvinnliga konstnärskapen. Det verkar dock inte vara fallet den här gången. Hoppas att den i katalogen mycket detaljerade biografin som tillförts relevanta världshändelser parallellt inte speglar ett nej. Moderna Museet nämns inte som delmål i utställningsturnén Africa Remix och inte heller den mindre utställningen med anledning av att hon fick Rolf Schock-priset i Stockholm 2011. 

"The First People", 1990, opd © Marlene Dumas

Själva utställningen på Stedelijk är sett till de verk som samlats imponerande, men det har tagit några veckor att smälta varför de högt ställda förväntningarna för min del inte infriades helt. Förklaringen som efter hand utkristalliserats är det sordinerande ljusbrus som verken exponeras i.
     Marlene Dumas lätt diffuserande måleriteknik med svepande, men exakt upplösta färgdrag över den vita grunderande duken tillåter knappt omtag. Tekniken kommer inte helt till sin fulla rätt i det filmmjölkskumma ljus som museer av förmenta bevarandeskäl tillämpar idag. Man träder in i rum som ljusmässigt känns dimtyngda och som påfallande stör och utplånar det finstämda måleriska spelet. Det blir tårta på tårta i Dumas fall, en onödig distans tillförs den distans som Dumas så medvetet arbetar med.
     Bortser man från detta bjuds här en fantastisk möjlighet att från hennes tidiga konceptuellt och abstrakt präglade teckningar och fotobaserade collage se övergången till ett måleri som i stort bygger på samma grundval, att hävda människans längtan, utsatthet och tillkortakommanden.

Amsterdam 2014-10-28 © Susanna Slöör