Granskar verksförteckningen och noterar att fram till och med mitt besök så speglar de röda prickarna rätt väl vilka målningar som bär den här utställningen. Marcus Eek är en av dagens mer kreativa användarna av måleriet som material och uttryck. Hans behandling är alltid inspirerande med särskild känsla för färgens inneboende taktila instrumentverkan och musik, såväl valör- och kulörmässigt som rent fysiskt i avvägningen mellan täthet och transparens.
     Här är det målningar som ”Summer club” och ”Memory garden” som visar mångfalden och bredden i Eeks register, ackompanjerade av ”Rivers end II” och ”Circle of friends”. Färgbyggena ser lättfångna ut som ett lätt vispande med fjärilshåven, vilket med all säkerhet är i högsta grad avsett och i verkligheten inte fullt så lätt att åstadkomma. Koncentrationen som dessa infall och ögonblicksverk kräver är med säkerhet resultatet av talangen och hårt vakande samt möjlighetskalkylerande arbete.

Risken med strategin är att man likt en beprövad spelöppning återanvänder tidigare vunna erfarenheter och inte sätter en förnyad eller omdisponerande press på den. Jag kan tycka att farkostformen som Eek ofta återvänder till inte riktigt överraskar längre, utan mer tjänar en signaturmässig uppgift. Den bör nog ges en mer sparsam användning om den inte kan omformuleras vidare. Den behövs helt enkelt inte, då Eeks undersökande register i sig bär så lovande utvecklingsmöjligheter utan att brista i igenkänning. Samtidigt kan denna ”nivåskillnad” inom en utställning vara nödvändig för att avkräva olika spår dess uttrycksmöjligheter och fulla potential för det fortsatta arbetets fromma.
    De slingrande ljuskäglorna i ”River notes” och flätverkan i ”Vanishing point” pekar åt ett abstraherande håll som kapslar in tiden i längre förlopp likt fotografier tagna med långa slutartider. Minnenas trädgård får här sin tankeströmmande form och hågkomsten (håvkonsten) återförsäkras genom ständig omformulering.

Stockholm 2014-01-22 © Susanna Slöör