Det krasar under fötterna av ett tjockt, kuperat, lager sten och grus. Stenlandskapet genomkorsas av en smal bäck. Det skulle kunna ha varit en ögonblicksbild från en uppfriskande fjällvandring, om inte naturen förädlats innanför vita väggar och tak – till ett sceneri på låtsas.

Olafur Eliassons grundkoncept – natur möter kultur – är och förblir enkelt naturromantiskt. Samma enkla idé låg exempelvis bakom hans The Weather Project på Tate Modern (en inomhussol) och hans The New York City Waterfalls under Brooklyn Bridge i New York (fallande vatten från en bro).
    Den tolkningsstinne kan med lätthet göra Eliasson till en av vår tids miljökämpar, en ömsint bevarare av en hotad natur. Fast han är knappast fullt så agitatoriskt reflekterande. Riverbed – av 180 ton isländsk sten och grus – väcker mer än ödesmättade samvetskval. Själv undrar jag om golvet verkligen håller för tyngden? Hur personalen bar sig åt för att få in allt grus i museet? Vad en ”toklustig” idé som denna kan ha kostat?
     Från en romantisk utgångspunkt är det här mer upplevelsestörande än upplevelsehöjande tankar. Ändå när jag en barnslig (ointellektuell?) förtjusning i Eliassons arbeten. Med Riverbed leker han elegant med samtidskonstens förhållande till realismen. Ett livs levande stenlandskap tillåts övertrumfa varje tänkbar representation (till exempel en landskapsmålning) – utan att förefalla banalt.

"Riverbed" © Olafur Eliasson

Detsamma kan sägas om Eliassons filmer som visas i en annan del av museet: Innen Stadt Aussen, Your Embodied garden och Movement microscope – alla med en rytmisk mjukhet. Den sista filmen visar till exempel dansare som långsamt rör sig genom Eliassons konstnärsateljé i Berlin (i vilken några av hans ca 80 anställda figurerar i bakgrunden).
     Helheten framstår med ens klarare, samtidigt med kanoniseringen av naturen kanoniserar Eliasson också sig själv. Sammanhanget, ateljén, de anställda, är en del i totalkonstverket. Lika hyllande är Eliassonbiblioteket (Contact is content) där besökaren själv kan botanisera i en flod av Eliassonböcker.
     Irriterande självupptaget? Nej, vad som än finns att säga om Eliasson så är han inte stroppigt eller parodiskt överspänd. Den massiva överbyggnaden – konstant parad med en avoghet mot (en pretentiös) komplexitet – ger bilden av en stadigt styrd atlantångare – målmedveten och orubblig.

Humlebæk 2014-09-01 © Martin Hägg