Internationella sociologer och politiker brukar ställa frågan: ”Hur skapar man Danmark?” Danmark är eftersträvansvärt då det är det land som ständigt kommer bland de högsta när man mäter livskvalitet. Ett demokratiskt styrelsesätt, deltagande i samhällslivet, tillit, öppenhet och frihet. Pastellfärgat målade cyklar på breda cykelbanor.

Därför blir det särskilt intressant att se vilken verklighet den danska konstnärsduon Elmgreen & Dragset gestaltar. De har just nu en stor, delvis retrospektiv, utställning på Statens Museum för Kunst i Köpenhamn som pågår till den 4 januari 2015.
     De uppehåller sig vid ett kriterium som sociologerna glömt att mäta. Upplevelsen av livets tomhet och meningslöshet. Men det ska sägas på en gång att tomhetskänslorna inte på något sätt bara hör ihop med Danmark. En stor del av utställningen visar en dunkel dystopi med sin hemvist nånstans på Amerikas västkust eller i västvärldens alla städer.

Det man möts av först när man kommer in i museet är ett betonggrått hyreshus i en uppskattad skala på 1:2. Det är tre våningar högt, ett ordinärt ”plattenbau” från någon förort. Man kan se in i några av rummen och där ligger eller sitter människor i skala 1:1. Trångt alltså. De roar sig med dataspel eller tv-serier eller med att sjunga karaoke. Det sociala kittet är bortgnuggat. Det är ytligt och schablonartat gestaltat.

"The One & the Many", 2010. © Elmgreen & Dragset Foto: Anders Sune Berg

Elmgreens & Dragsets objekt och situationer är på en gång realistiska och avskalade, rena. Som om de både är det de föreställer och en symbol för människor i liknande situationer. De är inte Kienholzsmutsiga. Det kan vara här, i avsaknaden av patina, som det kyliga draget i deras konst blir tydligt. Människofigurerna blir skyltdockor. Jag famlar efter något som skall dra in mig i verken men blir besviken.
     Jag förundras själv över varför jag är så oberörd när det jag ser är så hjärtskärande och tomt. Det är som om den där mest detaljerade nivån (tillfälligheter, fläckar, ärr, smuts), som alltså saknas hos Elmgreen & Dragset, knyter fast de människor de avbildar i ett livssammanhang. Utan denna nivå uppstår en atomisering av individerna, en total ensamhet. Det är ingen liten sak, i så fall, tänker jag, att lyckas gestalta en sådan ensamhet och brist på mening.
     Men den konstnärliga risken Elmgreen & Dragset tar är att den alienering de vill visa, alienerar åskådaren från verket. Hos mig som åskådare finns en tomhetskänsla kvar, när jag borde ha upplevt en känsla av att ha fått tomheten och meningslösheten gestaltad.

Köpenhamn 2014-11-10 © Gunilla Bandolin