En garageuppfart i Pontiac (som är en amerikansk småstad) kan hos fotografen Gerry Johansson framstå som lika sävlig, lika tyst, lika melankoliskt sovande, som ett småländskt kalhygge eller en öde lekplats i mongoliska Ulan Bator.
    De geografiska jättekliven till trots, var och en bidrar med sin pusselbit till en exakt redovisad sifferexercis – över befolkningsstorlek, medelinkomst, arbetslöshet. Vägen mot lyckoriket är således gemensam: Mot det trångbodda och arbetslösheten. För höga inkomster och få elever per lärare. Därmed finns förvisso också en gemensam prosaisk existentialism, en överenskommelse om livets menings hårdvara. En ömsesidighet istället för än en tävlan.

Skönheten hos Johanssons verk är ett politiskt/samhälleligt statement av det softade, inkluderande, slaget – med taggarna riktade mot allt vad kolonial exotism och avintellektualiserad landsbygd heter. Alla sitter i samma båt. Ändå, eller just därför, knappt inte en människa inom synhåll

Diverse modeller © Lars Englund. Foto: Gerry Johansson

Mötet med Lars Englunds skulpturer förefaller vara ett lyckokast – de diametralt olika teknikerna till trots finns här en gemensam nämnare. Johanssons bilder synes underordna sig, registrera, naturens obevekligheter, som om de råkat materialisera sig av en händelse (till sådant vi upplever som dokumentärt/oförvanskat).
     Englunds skulpturer verkar samtidigt skjuta fart av sig själva, fortplanta sig efter en given signal – likt krusningar på vattenytan, vimplar för vinden eller just igångsatta serpentinkaskader.
    Med andra ord: sävligheten omvandlad till en lätt uppsluppenhet fylld av lätthet. Konsthallens trägolvsförsedda rymlighet har, med Englunds hand, förvandlats till ett danspalats i vilket Johanssons melankoliska tystnad på väggen glidit över i Englunds (lika tysta) ostyrbara piruettdans – i en yvigt minimalistisk rörelseenergi i plåt, stål, aluminium och kolfiber. Här och var avvaktar en kantighet, betraktandes skådespelet.

I detta finner Englunds abstrakta former helt av egen kraft sina positioner – utan tillstymmelse till mänskligt närvarande otillräcklighet. Desto mer av precis elegant snillrikhet.
    Det är som att de båda konstnärernas konstverk fann sin position (sin existens) utan så mycket inblandning av konstnärerna själva. Att de registrerar, fångar in och ger ut – av en självklar nödvändighet. Ja, just så här måste det vara.

Malmö 2014-04-09 © Martin Hägg