Det är strukturen och materialiteten som fångar Andreas Erikssons intresse, inte nödvändigtvis det förmedlade innehållet. Att målningarna ofta beskriver ett slags texturer i landskapsform är således bara en del av berättelsen. Taktiliteten och valörerna är minst lika betydelsefulla. Men visst finns här ett fokus inställt på naturen, på det omslutande, organiska, det som ständigt är statt i förändring – det som omfamnar människan men som också beskriver hennes litenhet.

Bonniers Konsthall är ingen enkel utställningslokal: ljuset är flödande vackert men också förblindande intensivt, och rummen låter sig knappast lättvindigt intas. Här måste man som utställare tänka till så att inte en presentation vars kärna utgörs av ett taktilt skiktmåleri helt skall upplösas i intet. Och det har gjorts. Resultatet är en intelligent och känslig hängning där målningarna får vila sig i de inre rummens gråbalanserande ljus samtidigt som skulpturerna får kasta skuggor i det bländvita långsmala galleriet mot söder.

På utställningen visas ett fyrtiotal målningar, vävnader och reliefer, samt ett stort antal skulpturer – men bara ett enda fotografi. Och detta trots att Andreas Eriksson ofta presenteras som befinnande sig i ett slags kreativt limbo mellan fotografi och måleri. Men genom detta något oväntade urval framstår istället andra och i mitt tycke mer betydelsefulla kvaliteter i Erikssons konstnärskap som centrala. Här framhålls taktiliteten, känslan för strukturer och valörer samt för det måleriskt/analytiska seendet – något som jag inte funnit på samma sätt i Erikssons fotografiska verk. Såsom det här presenteras faller bitarna på plats i ett helgjutet sammanhang där de olika delarna – måleri, skulptur, textil, video – logiskt flikar in i varandra. Klokt urval.

Tre målningar ur en större svit © Andreas Eriksson

Andreas Eriksson är en mångkunnig konstnär, intresserad av processer och diametrala, bildspråkliga kast. Och visst anar man – i attacken, i storleken på verken och genom det konstnärliga självförtroendet – en bakgrund i Berlins dynamiska konstvärld, i en stad som aldrig dödförklarade måleriet.
    Numera lever Eriksson i en betydligt lugnare miljö, nära naturen och nära Kinnekulle. Möjligen har det förändrat hans syn på de mentala krafter som en bild kan frigöra. Men jag tror ändå inte det, för här finns ingen bakåtblickande naturromantik. Här finns däremot bildmässigt, poetiska visioner och en ofta memento mori-liknande insikt (exempelvis i de bronsgjutna döda fåglarna och sorkhögarna).

Vid ett samtal beskriver Eriksson hur den grå muren mot Vasparken intrikat spelar mot målningarna inne på konsthallen. Eller hur valörrika X-2000-tågens metalliska ytor är (på andra sidan konsthallen). De är också ett slags natur, eller åtminstone en åtbörd, ett tecken. Är det inte Berlin, så är det Medelplana (Kinnekulle) eller Stockholm; omgivningen byter skepnad och tillstånd, men letar sig ständigt in i det bildspråkliga. Det är en livsförmedlande pragmatism, ett orsak och verkan-perspektiv som bygger på envetenhet och skolad sensibilitet.
     Andreas Eriksson är en av våra mer outtröttliga företrädare för måleriet som materia, objekt och åtbörd. I så mån ligger han egentligen närmare Rothko än Kirkeby. Men de frammejslade, urskrapade eller sönderfrätta ytorna tillåts aldrig bli enbart tecken, det skulle bli alltför anemiskt eller cerebralt. Den pulserande naturen, barkens strävhet, fågelns döda kropp – allt blir del i något betydligt större, en beskrivning av det bortomnära.

Stockholm 2014-02-05 © Leif Mattsson

Rubriken är hämtad ur dikten "Absentia animi" ("Non serviam", 1945) av Gunnar Ekelöf: "... någonting bortomnära / i det som är hitomfjärran."