Hur står det till med pressetiken på Bonnierägda Dagens Nyheters kulturredaktion? Det kan man fråga sig efter att tidningen återigen publicerat en okritiskt hyllande recension av en utställning på Bonnierkoncernens egen konsthall – och naturligtvis är man först ut av alla med sin tribut.
Leif Mattsson Redaktör för Omkonst

Återigen kan man i Bonnierägda Dagens Nyheter läsa en recension av en utställning på Bonnierkoncernens egen konsthall – en text som skrivits av en av tidningens anställda, som knappast kan kallas journalistiskt oberoende i sammanhanget. Denna gång är det Birgitta Rubin som riskerar sin pressetiska heder på att bedöma och värdera en av koncernens egna utställningar (DN, 11/9, Laura Lima). Tidigare under åren har även DN:s frilansskribenter gjort samma sak. Att kulturredaktionen (och respektive kritiker) inte ens tycks se det problematiska i situationen är graverande – och djupt kränkande för konstkritiken som helhet.

Bonnierkoncernen äger Sveriges största dagstidning, DN, och en av de största och mest tongivande privata konsthallarna, Bonniers Konsthall. Det är ett unikt maktförhållande vilket otvetydigt bör leda till högst delikata avväganden om man vill hävda tidningens journalistiska och pressetiska oberoende i förhållande till huvudmannen.
     Tubbandet på och önskan att förskjuta de etiska reglerna för egen vinnings skull överraskar kanske inte i dagens företagsklimat, men det är något oberoende journalister borde kunna hantera. Vad gäller Bonniers Konsthall och Dagens Nyheter verkar så inte vara fallet. På kulturredaktionen (och kanske ännu högre upp, vad vet jag?) finns en tydlig avsaknad av moralisk kompass, samt en bristande lyhördhet när pressetiska frågor rörande Bonniers Konsthall kommer på tal.
     Redaktionen har genom sin aningslöshet (vi får hoppas att det inte är ren cynism) intagit en klart osund position. Ett självklart och helt rimligt agerande från tidningens sida, vid val av recensenter av Bonniers Konsthalls utställningar, vore väl att söka skribenter som inte står i beroendeförhållande till Bonnierkoncernen. Det måste väl ändå ses som ett minimikrav?

På en direkt mailfråga till Birgitta Rubin angående hennes ifrågasatta recension av Laura Lima (ett helt uppslag i DN) svarar hon: "Vi behandlar utställningar på Bonniers konsthall på samma sätt som böcker utgivna på Bonnierförlagen eller tidigare SF-filmer."
     Men det är ju inget svar, bara rökridåer och maktretorik – en unikt dominerande aktörs sätt att själv försöka bestämma de journalistiska spelreglerna. Dessutom rättfärdigas knappast en pressetisk tveksamhet med hjälp av en annan.
     Situationen är helt unik med en mediakoncern som äger ett av Sveriges största bokförlag, en av de mest tongivande konsthallarna och den största dagstidningen. Frågor gällande hur pressetiken hanteras i detta extraordinära sammanhang är helt legitima att ställa, och skall naturligtvis inte lättsinnigt viftas bort med en standardfras. Att ge en sådan respons som Rubin gör är inte bara oklokt, det vittnar om en förvånansvärd arrogans.

Utställningarna på Bonniers Konsthall är megaprojekt vad gäller reklam och PR. DN:s ständigt hyllande och uppskattande recensioner, och som regel direkt vid utställningarnas uppstart, är bara en del i de stora marknadsföringskampanjerna. Konsthallen backas konsekvent upp av tidningen med samma huvudägare som konsthallen.
     Om Birgitta Rubin och kulturredaktionen är medvetna om sin roll i denna strategi kan jag inte avgöra. Men här uppstår en förrädisk sammanblandning av reklam, PR, lobbying och redaktionella texter som borde få varje oberoende journalist att reagera.
     Klart är att de yrkesregler för journalistisk integritet som Journalistförbundet ställt upp knappast verkar normgivande på redaktionen. Där står bland annat att du som skribent inte ska acceptera uppdrag "...som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist". Är möjligen de snarast självklara direktiven helt obekanta för berörda parter på DN:s kulturredaktion?

Stockholm 2014-09-16 © Leif Mattsson