Det är en njutning att med ögat följa Öyvind Fahlströms svepande, hackande, dansande linjeföring – en vilt associativ och nästan automatisk bildskrift. Som sensibel men oskolad autodidakt kunde han i frihet bygga sitt eget omslutande streckstängsel – eller riva det. Mycket handlade om det sistnämnda. En tidig påverkan från symbolister och surrealister öppnade för dröm- eller hypnagogliknande scenarier, en nästanvärld befolkad av nästangestalter. Och det var just i den zonen mellan abstraktion och fiktion Fahlström senare kom att excellera.

Teckningsutställningen på Galerie Bel'Art är av närmast museal kvalité, och alla verken är inlån. Det handlar tidsmässigt om själva begynnelsen mellan åren 1948-61, fram till det att Fahlström flyttade till USA för att fortsätta sitt konstnärliga arbete i Robert Rauschenbergs tidigare ateljé.
     Det rör sig om ett knappt trettiotal teckningar och collages, alla försiktigtvis daterade så den kronologiskt intresserade kan följa utvecklingslinjen. På ett intressant sätt kommer man här mycket nära källan, själva pulsådern, i Öyvind Fahlströms konstnärliga gärning.
     Dessa tidiga teckningar föregår de mer emblematiska verken, de där Fahlström närmar sig en cartoonliknande estetik och i än högre grad använder sig av varierande och ofta motriktade stilnivåer. Här är linjen fortfarande "naken" och formbärande på ett närmast klassiskt vis. Man kan associera till Hills obändiga sjukdomsteckningar eller Roberto Mattas rytmiska linjelek.

Utställningen ackompanjeras av en utmärkt katalog där samtliga aktuella verk är reproducerade. Dessutom finns där en mycket läsvärd och informationsrik text av Teddy Hultberg, vilken åtminstone för mig fick många lösa pusselbitar att falla på plats. För Fahlström var en mycket speciell och enigmatisk bildkonstnär och författare. Och också en eklektisk sådan, som Olle Granath påpekade i invigningstalet. Men han tillade också att det vilda inlånet från ett antal olika källor ändå alltid utmynnade i en typisk Fahlström-form.
      I Fahlströms omisskännliga sammansmältning av högt och lågt kan man nästan uppfatta dramats logiska uppbyggnad. Men bara nästan, musslan sluter sig snabbt och insikten blottar sin eteriska karaktär.   

Stockholm 2014-02-19 © Leif Mattsson