Det slår mig att denna text egentligen borde publiceras på finanssidan – om vi hade haft någon. För hur recenserar man ett varumärke? Här är det inte helt lätt att skilja huvudsak från bisak, konstnärlig estetik från pekuniära aspekter. Så till den grad har stjärnskottet Linn Fernström kommit att förknippas med rekordartade, ekonomiska framgångar att det närmast vore yrkesfel av en konstkritiker att inte beröra de till viss del skymmande predikamenten.

Linn Fernström blev tidigt hyllad för sin mustiga berättartalang och outsinliga fabuleringsförmåga. Det var kanske inte i första hand de rent måleriskt/tekniska aspekterna som fascinerade, utan just att en ung konstnär tog för sig med sådan aptit på bilden som berättartekniskt medium. Verken från början av 2000-talet har också den balanserande kärvhet och absurda stilistik som krävs för att beskriva mentala bortanförvärldar.   

Vi uppmärksammade henne också tidigt på Omkonst (2003); hon var en frisk fläkt i en tid av spirande neofiguration. Naturligtvis framstod uppbackningen från några av Sveriges mer framträdande gallerier vid denna tidpunkt som helt rimlig.
     Men prematur uppmärksamhet har också sina sidor; få är de konstnärer som har modet och kraften att låta sin gärning utvecklas i frihet under berömmelsens och sökarljusets sken. Och man kan fråga sig hur Linn Fernströms bildspråk skulle mognat utan detta tidiga, mediala fokus. Hur skulle de bildpoetiska ambitionerna tagit form om hon inte hetsats fram i sin gärning?

"Stora röda vid dop" © Linn Fernström

Mycket har skrivits om Linn Fernström, huvudsakligen i positiva ordalag. Men i dessa hennes nya målningar och skulpturer har jag personligen svårt att finna den svärta som vissa kritiker och katalogförfattare så lyriskt beskriver. Vad skulle mörkret i så fall bestå i, var framträder det? Knappast i de söta, små barnen med bekymrade miner, eller i de klichéartade papegojorna. Nej, snarare än svärta finns här en påtaglig grad av illustrerad berättelse.
     Estetiken tangerar också den kitschanstrukna amerikanskan Elisabeth Peytons sfär – även om (den numera amerikaboende) Fernström har ett något yvigare tilltal. Och vad papegojorna beträffar verkar de mer ha en dekorativt rytmisk funktion än en betydelsebärande. Deras repetitiva uppenbarelser bidrar dessutom till en monotoni i utställningen som helhet.

Men naturligtvis går det inte att bortse från det musikaliskt/rytmiska arbetssättet som tycks vara Linn Fernströms starkaste sida. Penselföringen är svungfull och direkt. Mycket sällan verkar hon ta om ett penseldrag, det får sitta där det sitter, med blandat resultat som följd.
    Kompositionerna är högst dramatiska med starka diagonaler och ett tydligt spel mellan för- och bakgrund. Och vad färgackorden beträffar är de högstämda med välfördelade accenter. Möjligen kan man tycka att ackordens återkomst i bild efter bild skapar en viss konkurrens verken emellan. Speciellt som det handlar om så stora utställningsrum som här.

Drömmen ger oss alibi för våra tillkortakommanden och försumliga tankar. Men när poeten Eva Runefelt förgyller katalogen med sin stillsamt reflekterande text – bland annat om barndomens hågkomster – kan jag inte komma ifrån den malande känslan av att det är någon annan konstnär än Fernström hon skriver om. Och när Ekelöf citeras drabbas jag av en svävande overklighetsförnimmelse. Kan insiglet verkligen brytas för vilket syfte som helst?
     Det är svårt att se beröringspunkten mellan Fernströms nya bilder och den sufiskt inspirerade outsiderlyrik Ekelöf frambringade. Men naturligtvis har hon andra och mer samtida kvalitéer, det skall inte tas ifrån henne. De rör sig dock i högre grad om bildspråklig pregnans än om eventuella poetiska nivåer. För det är närmast den enradiga punchlinen som idag utgör Linn Fernströms främsta signum.

Stockholm 2014-09-04 © Leif Mattsson