Det ligger något djupt melankoliskt över svepande skuggspel, över det oförsonliga släpljus som tycks få själva tiden att stanna upp. Självklart dyker den italienska konstriktningen pittura metafisica upp, med namn som Giorigo de Chirico och Carlo Carrà, när man nämner begreppet ljusrelaterad metafysik. Och numera kanske också namnet Anette Flensburg?

I Flensburgs fjärde separatutställning på Galleri Andersson / Sandström har diagonalen, instabiliteten och ljusspelet valts som betydelsebärande strukturer. De evighetslånga korridorerna begränsas av centralperspektivets ortogonaler. Som vassa skalpellsnitt leder de blicken in mot flyktpunkten, mot en kärna som innehåller ett ingenting – ett tomrum.
     Återkommande är rastlöshetens flyende nupunkt; det diagonala spelet rubbar stabiliteten, skapar förnimmelsen av tid som flyr. Rektangulära skivor står tillfällighetplacerade längs väggarna. Är det byggskivor eller målningar på väg till någon utställning? Enigmats poetiska potential bibehålls i osäkerhetszonen. Folktomma rum, övergivna som om brandlarmet just utlösts. Fiktiva rum, leksaksverkliga i Disneykolorit. Kanske rum i barndomsljus, eller ödsliga sjukhuskorridoren fyllda av ängslig väntan.

Anette Flensburgs målningar närmar sig abstraktionens puristiska bildvärld. Inga trivialiteter, inga privata referenser, tillåts inteferera med scenernas innehållsliga allmängiltighet. Det är kliniskt rent i rum och korridorer – just som i drömmen. Föreställningarna är skenbara eller verkliga, allt efter vilja och tanke. Som om Mondrian förflyttats till nästa sekel för att färgsätta den nya digitala världens scenrum. En spegelvärld i molnstruktur.

Stockholm 2014-05-26 © Leif Mattsson