Det är materien, den fysiskt påtagliga, snarare än de undflyende orden, som intresserar Jennifer Forsberg. Det hindrar inte att hennes objekt närmar sig metaforens språkliga omslutning, ett slags bildliga omskrivningar för upplevelser och tillstånd. Kanske förvandlas de blänkande tårarna i utställningens största skulptur till blod när de når golvet. Kanske är det sorgen som blottar sitt ursprung och orsak.

Sällan ser man Färgen leva i harmonisk symbios med Formen; det omaka paret har hos Jennifer Forsberg intagit kammarspelets karaktäristiska ytterpositioner. Dramat spelas upp: De organiska och mjukt följsamma objekten ställs mot signalfärgens trumpetstötar. Det svällande och droppande har geometrin som värdig motspelare.
      De högpolerade aluminiumytorna fjärmar och bländar, bjuder in och förför. Men det är den strävt brunsvarta och amorfa keramiken som dröjer kvar i minnet. Det är där tyngden i tanken får sin motsvarighet i form. Det är där osäkerheten smyger sig in: vad är det jag ser?

Jennifer Forsberg har just avslutat ett par offentliga utsmyckningsuppdrag i Stockholmstrakten, och det är också den första tanke som slår mig när jag kliver in i det intima galleriet: objektens självklara potential i sociala sammanhang. De är relativt enkla att överblicka och omfatta; de har en renhet och tydlighet i form och uttryck. Samtidigt inbjuder de till tanketydningar och tolkningsbryderier – ett slags Conversation Pieces där det lekfulla i utförandet inte utesluter allvarsamma undertoner.

Stockholm 2014-03-19 © Leif Mattsson