Det enskilda ord som bäst beskriver Helen Frankenthalers (1928-2011) konstnärskap är "frihet". Den kubistiskt skolade konstnären från Darien, Connecticut, blev en av huvudpersonerna i New Yorks abstrakta expressionism. Här kom hon tillsammans med kollegor som Pollock och de Kooning att spela en viktig roll för några av de snabba och omvälvande förändringar som skedde i och kring måleriet under efterkrigstiden. Målarens arbetsplats förflyttades från staffliet till golvet som gav rörelsefrihet, medan konstens värde knöts närmare process och konstnär än till själva verket.

Gagosian Gallery väljer i utställningen Composing With Color att servera en mindre smakbit av Helen Frankenthalers konstnärskap, bestående av elva målningar från tidsperioden 1962-63. Några få år tidigare hade hon markerat ett avstånd mot den abstrakta expressionismen för att bli färgfältsmåleriets förgrundsgestalt. I centrum står Cool Summer, med sina färgfält omgivna av terpentinfläckar. Filter, Gulf Stream och Moat ingår i en serie där målardukens båda sidor används, där den utspädda färgen fått blöda genom duken, och avtryck av ateljéns golvplankor finns med som bildelement.

"Cool Summer", 1962, Oil on canvas, 177x304 cm

Utställningen är en fristående fortsättning på förra årets Painted on 21st Street, med verk från hela 1950-talet. Ett centralt verk där var Mountains and Sea från 1952, där Frankenthaler brutit ny mark och  låtit färgen blöda på opreparerad duk. Det är i detta vagt föreställande verk de nu utställda målningarna finner sina rötter, men nu befrias färgen ytterligare. Borta är penslar, linjeteckning, berättelse och representation, och färgen tillåts flyta fritt. Färgtillverkningens tekniska landvinningar gör att Frankenthaler kunnat röra sig från olja till akryl, och använda kombinationer av bägge.

I nära anknytning till den abstrakta expressionismen befann sig psykoanalysen, och trots att Frankenthaler vid det här laget tagit avstånd från bådadera, förs betraktaren nästan oundvikligen in i ett associerande tillstånd av Rorschachtyp. Naturen finns alltjämt här som en andlig närvaro, utan egentliga föreställande element. Förhållandet mellan verk och betraktare är mycket fritt och innehåller en stark ömsesidighet där betraktaren projicerar lika mycket på målningen som målningen på näthinnan. Det enda utställningsrummets avskalade stillhet liksom det mycket specifika urvalet skapar ett gott sammanhang för att uppleva detta.

New York 2014-09-24 © Mattias Lundblad