Det vilar en sordinerad allvarston över Anne-Karin Furunes utställning på Millesgården; en outtalad men ändå högst påtaglig anklagelse kan inläsas i snart sagt vart ögonpar. Den tunga svärtan från de perforerade målardukarna står i tydlig samklang med deras innehåll. Detta är de utanförstående, de missanpassade, de som arkiverats av etniska skäl – arketyper för de utrensade och oönskade. Historien kastar mörka skuggor över det land där myndigheter registrerar människor på grund av deras etniska tillhörighet.

Men det är inte Furunes avsikt att polemisera, det är hon tydlig med att markera. Hon presenterar bilden av människan och säger: se här. Hennes porträtt är heller inte menade att vara personligt avbildande; utställningens titel är talande nog: "Beyond The Portraits". Kvinnorna (och någon enstaka man) bär således inga egennamn, de har ett nummer precis som i arkiven de är hämtade ur. Ändå är tilltalet närmast privat; de avporträtterades blickar tränger sig på, ifrågasätter – i vissa fall utmanande, i andra fall stilla och närmast underdåniga.

"Portraits of Pictures, Portrait 40", 2009, (detalj) © Anne-Karin Furunes

Tekniken är långsam, processen ansträngande. Furunes utgår visserligen från fotografier, men översätter dem till ett intrikat rastermönster på duk. Svärtan kommer från den infärgade grunden, ljuset från den vita väggen bakom vilken lyser genom de punsade hålen. Det man initialt förmodar vara en maskinell överföring är således ett mödosamt hantverk, ett sisyfosarbete av sällsam art.
     Bilderna har på så sätt lämnat fotografiets distanserande tittskåpskaraktär och (vilket ofta är förekommande) brist på taktilitet. Här handlar det i högsta grad om fysiska objekt, perforerade av tusentals hål i exakta punktmönster. Därför tillkommer också något genom själva avståndet till dukarna: från sargat, fysiskt objekt till bilden av en människa – som också visar sig vara sargad.

Människan är inte större än sina tankar, inte heller mindre. Kroppen är endast ett fraktfartyg, ett bräckligt ämbar. Anne-Karin Furunes håller upp denna mänskliga fragilitet till allmän beskådan. Det samlande i helheten kompletteras av sönderfallet i detaljerna. Dukens perforerade yta får i överförd form representera denna skörhet, där i det privata kan den anonyma kliva ur sin persona.

Stockholm 2014-07-01 © Leif Mattsson